Var det nånsin BDD?

[svartlistad]

Hej.

Jag hade diagnosen dysmorfofobi på papper för några år sedan.
Det var en tid då jag var väldigt deprimerad. Jag kunde sitta i timmar och sminka och sminka om mig, fixa håret, och ångesten stegrades och stegrades över att det aldrig blev rätt, jag kände mig så groteskt ful så det fanns inte.
Det kändes som om jag inte hade rätten att vara utomhus utan att ha genomgått dessa ritualer, kanske inte ens då.
Det gjorde att jag missade hela skolan, p.g.a av att det kunde ta en hel dag innan jag kände mig färdig, ibland gick jag inte utanför dörren på veckor.
När jag väl gjorde det tyckte jag att jag kände hur jag frätte i andras ögon, och fick deras ångest när jag gick förbi dem
Jag ville bara försvinna.

Detta inre helvete pågick i ungefär två år när jag var 14-16
Sedan började det tonas ut gradvis, jag började må bättre. Vikten ökade enormt mycket och jag ville inte längre bry mig om hur jag såg ut.
Idag ser jag mig fortfarande som ful, men det påverkar mig inte så mycket som det gjorde då.
Så, min fråga är:
Vad tror ni, var det dysmorfofobi, min depression eller bara vanlig tonårsångest? För man kan väl inte bli "frisk" från BDD?

MVH Sofia, (ny medlem)

[girloutside]

hej!

dem säger att orsaker till BDD ofta är pga miljön..människorna man omringar sig med, kanske var det så att du blev positivt bemött och ingen tog sig tid att reta dig...som gjorde att du kunde på nåt sätt "växa" ur det ,så det kanske var tonårsångest...som inte blev "matad"   eller så hade du BDD och den blev helt enkelt inte "matad"..... om du skulle blivit väldigt negativt bemött under den tiden så är det konstigt om du skulle bli "bättre"

       *hur var det i ditt liv i övrigt när det började bli bättre?

[svartlistad]

Tack för ditt svar!
Det är nog mycket möjligt att det var ett miljöbyte som fick mig att bli mindre tvångsmässig på det här sättet.
Jag flyttade till ett ungdomsboende, fick mer rutiner och var inte lika ensam.

Men jag mådde fortfarande väldigt dåligt lång tid efter det. Tyvärr så blev mitt självskadande som jag hade
värre och värre efter det att jag flyttat.
Jag tror att jag på nåt sätt "bytte kanal", självskadebeteendet tog "BDD":ns plats.
Det jag funderar på är om jag helt enkelt bara har en tvångsmässighet som ändrar form lite då och då.
Det går nog bara att spekulera i. Jag glömde nämna att jag har Aspergers Syndrom, om det nu skulle vara väsentligt.
Kan ju hända att det är detta som gör att jag nästan jämt har haft tvångstankar och en massa fobier.

[opheliac]

Men gud! Det där är min historia! Presic så!
Jag var en tjej som kunde spendera 3 timmar framför spegeln innan hon gick till skolan, hela buss resan in med en liten spegel i sin hand för att kolla så att inget förvärrades. Min näsa, min hy, mina axlar, inget var rätt, när jag såg mig själv i en spegel såg jag en gammal äcklig gubbe, det slutade med att jag sparkade in en av mina speglar på mitt rum. Ja, det var jag för ungefär 2 år sedan.
Min ätstörning som jag samtidigt led av började bli bättre och ju mer vikt jag la på mig desto "bättre" blev min "bdd"
nu lever jag utan ångest, men har fortfarande kvar mina komplex.
.. Det ända jag är rädd för är att jag ska trilla tillbaka lika lätt.