Det du tar upp är vanligt och är på nåt sätt grunden till att BDDn blir så jobbig. Dr Claiborn skrev en del om det i Workbooken. Han hade en metod som gick ut på att man skulle ta reda på vad det är som man egentligen är mest rädd för, och sen undersöka om det finns några bevis för om det man tror är sant eller inte. Jag skrev ett inlägg om det här nångång 2005. Jag tog näsan som exempel då men det är bara att ändra till det BDD-fokus man har själv. Jag klistrar in:
"Om man har en tanke/uppfattning eller har fått en kommentar om nåt "fel" i sitt utseende, då ska man ställa sig frågan:
"Vad skulle hända om det var sant", om och om igen tills man kommer fram till det sista svaret. Då har man kommit underfund med vad man är rädd att ska hända.
Vi antar att man tycker att ens näsa är för stor och någon påpekar det så frågar man sig vad skulle hända om det var sant att man har en stor näsa.
Man svarar kanske att då betyder det att man är ful.
Då frågar man om igen vad skulle det betyda om det var sant att man är ful.
Svaret blir kanske att då skulle ingen gilla en.
Då frågar man vad det skulle betyda om det var sant att ingen tycker om en.
Svaret kan tex bli att då kommer man att vara ensam resten av livet.
Man frågar igen vad skulle hända om man var ensam resten av livet. Svaret kan bli att man man kommer att vara olycklig och inte ha något att leva för.
Då har man kommit fram till det man egentligen är mest rädd för.
Att man kommer att leva oälskad, ensam och olycklig utan någon mening med livet.
När man har kommit så långt ska man undersöka om det verkligen är sant att man kommer att bli olycklig och ensam om man har en stor näsa. Finns det någon man känner eller känner till som lever ett bra liv fastän de har en stor näsa?
Ja det finns miljontals människor som har en större näsa än "medel" och lever sina liv som vanligt. Det finns alltså bevis för att en stor näsa INTE betyder att man blir ensam och olycklig.
När man vet och har insett det så behöver man inte bli ledsen om nån skulle kommentera ens näsa, eftersom det bevisligen egentligen inte alls är viktigt hur ens näsa ser ut när det gäller frågan om man kan bli omtyckt eller älskad av någon."
Den här slutsatsen att man skulle vara oälskbar pga nåt i sitt utseende tror jag är nåt som är gemensamt för alla BDD-drabbade, men det är inget jag vet säkert. Det finns ju många som har kille/tjej men de kan ändå vara osäkra på om de verkligen är älskade.
Nu känner jag däremot att jag inte skulle duga för NÅGON kille alls. Det känns hopplöst, som om ingen skulle kunna bli kär i mig, vilja börja lära känna mig, eftersom jag KÄNNER mig och tycker jag ser mig som jätteful.
Jag tror att jag skrev till dig förut att när man har BDD så ska man inte tro på sina tankar och inte lita på sina känslor. Det gäller förstås inte alla tankar och känslor man har utan det är just såna här känslor man inte ska lita på (såna som man blir ledsen och olycklig av pga sitt utseende), de är falska och orsakade av BDDn.
Tänk också på att frågor som att om du är tillräckligt söt för en kille, om du duger, om nån vill lära känna dig, om nån kan bli kär i dig osv inte är din sak att avgöra, utan det är den eventuella killens tycke och smak om dig som person (inte bara utseendet) som avgör det.
jag vet inte varför de perioderna som jag sett bättre ut inte har kommit på jättelänge!
Kan det vara så att du under den senaste tiden har brytt dig extra mycket om hur du ser ut? Dvs att du lagt mycket tid, energi eller pengar på ditt utseende?
