BDD - En liten fördjupning i ämnet Psykologi (Uppsats)

[Vulgarbrigaden]

Hej Allihopa!

Jag har skrivit en uppsats om BDD i ämnet Psykologi A och det var ganska många som ville ta del av den. Malins Mamma föreslog då att jag skulle posta upp den här så alla kunde läsa den.

Håll till godo!

Syfte
Meningen med den här uppsatsen är att öka medvetandet kring den psykiska sjukdomen BDD och dess påverkan på livssituationen för personer med Dysmorfofobi.
Frågeställningar

När jag bestämde mig för att skriva om BDD inledde jag med att anteckna några av de frågor som skulle ligga till grund för rapporten.
De var som följer;

Vad är det?
Hur upplever individen tillståndet?
På vilket sätt påverkas omgivningen?
Hur lider individen av tillståndet?
Hur behandlas det?
Varför får man BDD?
Yttre påverkan (Media, Människor osv).

Metod

För att besvara dessa frågor sökte jag upp ett flertal sidor med information om BDD som sjukdom, behandlingsmetoder och fann även ett forum för BDD - drabbade i Sverige. http://www.bdd-sverige.net/
Där fann jag även ett flertal som var villiga att ställa upp på en intervju. Intervjuerna kom till stor användning för att kunna förstå på vilka sätt sjukdomen yttrar sig och hur den upplevs av de som är drabbade.
Det fanns även små korta texter i några uppslagsböcker som var till viss hjälp.

Material

Materialet som användes var i huvudsak internet (se källförteckning) men även böcker som tillhandahållits av vår lärare.

Dysmorfofobi
?BDD, eller body dysmorphic disorder, innebär att vara besatt av sitt utseende. I en normal betraktares ögon ser det inte ut att vara något fel på den som drabbats. Men för patienten är tillståndet plågsamt.?

- Så beskrivs BDD (Body Dysmorphic Disorder) eller Dysmorfofobi på Karolinska Universitetssjukhusets hemsida.

BDD
?Body dysmorphic disorder, also called BDD, is an obsession with an imagined or minor flaw in one's looks. The affected person looks normal to others, but not to him or herself. BDD distresses the person and may impair social or work functioning.?

- Så beskriver man BDD på University of Illinois Medical Centers hemsida.

Det finns diverse saker som definierar en BDD person. Här följer en liten lista på symptom och tecken på att man har BDD:

- Man tittar sig i spegeln så fort man får möjlighet till det eller undviker den helt.
- Man undviker kameror och fotografin.
- Man rör vid sin ?defekt? ofta och pillar och experimenterar för att dölja alternativt ta bort den.
- Försöker gömma den del av utseendet som man är missnöjd med. Ofta genom att sminka sig, använda kläder som täcker delen eller döljer med handen och vinklar så att det inte syns.
- Utför skönhetsritualer.
- Undviker situationer där defekten kan upptäckas/ses av andra.
- Känner en viss grad av oro i närheten av andra människor.

Vad som är genomgående för alla som har BDD är en stark känsla av att vara ful och sträva mot ett normalt utseende istället för att som många tror vara överdrivet fåfänga och bara inte är nöjda med sitt utseende.

Ett skräckexempel på vad folk kan tro att BDD handlar om finns att läsa på Aftonbladets hemsida (se länk på källhänvisningen).
Delen som handlade om BDD (dysmorfofobi) löd så här;

?En av Sveriges alla tjejtidningar publicerade för ett tag sedan en artikel om sjukdomen dysmorfobi, som av någon anledning förkortas BDD.
Den sjukdomen innebär att man är så besatt av sitt eget utseende att man inte kan gå ut bland andra människor utan att först fixa till sig i flera timmar.
Enligt artikeln lider 1-2 procent av Sveriges befolkning av den här sjukdomen, som man fortfarande vet väldigt lite om.
Jag tror mig dock veta ganska mycket om den. Jag tror att den har det latinska namnet jagus ärus självupptagenus, och främst drabbar snoriga tonårsbrudar vars små larviga problem får för mycket uppmärksamhet.
Alla människor har varit missnöjda med sitt utseende någon gång, det vågar jag säga med största säkerhet.
Förmodligen minst fem gånger om dagen när man var i den där jobbiga högstadie- och gymnasieåldern.

Men det hör liksom till den delen av livet och är inget att riva upp himmel och jord för. Och det är absolut ingen sjukdom?
 
?Sjukligt utseendefixerade människor väljer själva att bry sig så jävla mycket om sitt utseende som de gör. För att de är tråkiga och inte har något annat att bränna sin energi på än sitt eget yttre.
Skämmas, ta mig fan, alla korkade brudar vars liv går ut på att vara snygga och inget annat.
Och skämmas, ta mig fan, alla de som låter dem hållas. Föräldrar som glatt hostar upp x antal tusen för att kompensera sina döttrars brist på personlighet, och media som ger bilden av stackars vilseledda flickebarn som inte vet bättre.?

Än så länge har allmänheten väldigt begränsad kunskap om  just BDD och har en felaktig uppfattning om vad det är och därför är det väldigt få som vill erkänna att dom lider av en sådan sjukdom.  Dom som lider av BDD har även ytterligare problem eftersom man ?vet? att man är ful, det är inget som man inbillar sig.
Oftast vägrar dom då att erkänna att de lider av en psykisk sjukdom och vill inte uppsöka hjälp hos psykolog eller liknande.

Istället vänder dom sig till plastikkirurger och litar på att de kan ta bort defekten så att dom ska se normala ut.
Detta har visat sig vara en dålig lösning eftersom bara 20% av BDD patienterna varit nöjda och det endast en kort tid innan deras fixeringar spridit sig vidare till andra delar av kroppen.

BDD tros drabba ungefär 1-2% av befolkningen d v s närmare 90 000 ? 180 000 personer i Sverige vilket är väldigt många i förhållande till hur känd sjukdomen är.

I USA däremot har sjukdomen fått ökad uppmärksamhet sedan man fick nys om att patienterna ?wanted a healthy leg cut off? alltså ville hugga av ett friskt ben. Och trots detta fanns det ett otal plastikkirurger som mer än gärna var dom till lags. Det utvecklades genast till ett etiskt och moraliskt dilemma och fick uppmärksamhet i media.

Analys

Många anser idag att man inte vet vad som orsakar BDD men jag hittade några teorier på internet.

En teori handlar om att den BDD drabbade på något sätt har upplevt ett starkt utanförskap när han var barn, det kan ha handlat om att han varit tjock, haft tandställning eller kanske glasögon. Vad som då varit utlösande förmodades vara att någon påpekar att man är annorlunda pågrund av att man inte ser likadan ut som alla andra. Detta har kanske senare lett till att man blivit mobbad eller varit syndabock för någon annans gärningar.

Jag fann att det också fanns tendenser för de som blivit mobbade att deras ?defekt? är vad som skiljde dom från de andra när de var barn.

Del två av samma teori tar upp möjligheten att man har genomgått ett svårt trauma som lämnat svåra känslomässiga spår efter sig. Det kan vara fysisk, psykisk eller sexuellt utnyttjande som orsakat traumat. Det kan vara att någon som stått dig väldigt nära dött, våldtäkter eller att någon i din närhet har utvecklat en allvarlig sjukdom.

Del tre handlar om att personer med BDD tenderar att låsa in känslorna och uttrycker sällan ilska eller missnöje. Många var även uppfostrade att inte visa känslor eller smärta inför andra. Det visade sig även att många skämdes så mycket att de aldrig berättade för någon om deras trauman. Ofta kände dom också skuldkänslor för vad som hänt.
Hursomhelst så bär personer med BDD omkring på otroligt mycket känslor, ilska, ångest och rädsla och bestämmer sig för att bara lägga band på sig själva.
För att då klara av all den känslomässiga smärta skapar man BDD:n för att inte kollapsa under pressen.
När man sedan får en BDD attack så upplever man känslan när traumat var som närmast förestående vilket orsakar självmordstankarna eftersom allt är för smärtsamt för att klara av på annat sätt.

Här tycker jag att det också bör tilläggas att 30% (!) av alla som har BDD någon gång funderar på att ta livet av sig. Tyvärr slutar många fall med att personen tar livet av sig!

Den andra teorin kallas för ?Katharine Phillips' Theory on Brain Chemistry Imbalance ? och går ut på att personer med BDD har en naturligt hög produktion av Serotonin (signalsubstans som fungerar som lugnande och belöningsmedel) som ofta finns hos personer med OCD och andra tvångsrelaterade sjukdomar.

Här kan även påpekas att BDD och OCD anses vara till viss del relaterade då de uppvisar liknande symptom och även framgångsrikt behandlats med liknande metoder.
Jag fann även på BDD-Sverige forumet vissa antydningar om att Sköldkörtel produktionen av vissa kemiska substanser kunde vara rubbad men det verkade inte stämma övergripande för BDD patienter. Detta bör ändå tas med i beräkningen då vissa individer kanske har just detta problem och kan behandlas med medicinering.

Det är också en ganska vanlig slutsats att media har med saken att göra.
Vissa klandrar då media för att skicka ut en förvriden bild av ideal och utseende som då ska ha orsakat att folk anser sig fula för att dom inte uppfyller de idealen.
Detta tycker jag (inklusive författaren) inte verkar stämma särskilt bra eftersom BDD inte är något nytt påfund. Första gången någon skrev om det var 1886 då forskaren Morselli döpte det till Dysmorfofobi. Detta var då så klart långt innan TV, film, supermodeller och planscher.

Det fanns dock även skönhetsideal som man skulle leva upp till på den tiden så det finns ju ändå svaga kopplingar.
Däremot tror jag att media förvärrar BDD:n genom att personerna jämför sin defekta kroppsdel med modellen/skådespelarens.
På samma sätt är det också lättare att gömma undan BDD symptomen i dagens samhälle och bara skylla på fåfänga. Ytterligare ett sätt för de som lider av BDD att gömma sin sjukdom.

Ytterligare en teori tar upp de kulturella skillnader under vilka man växt upp. Om man exempelvis växte upp i en familj där skönhet jämställdes med framgång så lades det stor vikt vid utseendet. Under en sådan uppväxt tror man att den psykosociala verkligheten kan ha påverkats och att personer med BDD har en annan verklighets syn på socialt umgänge och interak

[Vulgarbrigaden]

Verkar som man inte kunde klistra in hela uppsatsen.
Här följer resten iaf!

...och interaktion med andra människor. Att man på något sätt bedöms utifrån utseendet och blir behandlad därefter.
På så sätt blir man också känsligare i sociala situationer och har lättare för att bli påverkad av kritik.

Jag ser vissa kopplingar här mellan uppväxten och att man när man utvecklat BDD har svårt att ta emot komplimanger utan att misstro den som sagt den. Ofta tror man att personen ljuger för att vara snäll och inte vill såra en. Detta intryck förstärks då man själv kan se att man är ful när man tittar i spegeln.
Att utseendet ändras från spegeltitt till spegeltitt ger också en viss substans åt teorin om en skev verklighetssyn på utseende och det sociala.

Personligen anser jag att ingen av dessa teorier förutom den första kan enskilt orsaka BDD eftersom ångestkänslorna är så otroligt starka att självmord ligger nära till hands. Där tycker jag att det är befogat att tro på att ett undertryckt känsloliv fullt av ilska och ångest över t ex trauman kan orsaka våldsamma känsloattacker. Vad som sedan orsakar BDD:n är ett smärre mysterium. Kanske har det en biologisk orsak som Katharine Phillips tror, kanske påverkas vi av andra i vår närhet när vi får kritik för vårat utseende.

Jag tror också att en av de bakomliggande orsakerna kan vara en brist på kroppskontakt från föräldrar och att man då fått uppfattningen om att man är för ful för att någon skulle tycka om en i samband med att någon påpekat en brist i utseendet. Detta skulle även förklara varför många med BDD har otroligt svårt att förstå att någon faktiskt tycker om dom. Att någon skulle vara kär i en är för många obegripligt.
Många med BDD lever ensamma i nästan hela livet utan att våga ta steget och riskera att någon inte skulle besvara deras kärlek. Detta skulle utan tvivel bara förvärra deras sjukdom då de fick ?bekräftat? att de var för fula för att älska.
Det finns även exempel på personer som inte lämnat huset för att omgivningen ska slippa se hur fula dom är.

Behandling

Behandling av BDD sker främst genom KBT (kognitiv beteende terapi) och medicinering med antidepressiva (för Serotonin nivåns skull).

Behandlingen liknar till stor del den man använder mot fobier d v s en stegvis ökande trappa av obehag orsakat av BDD:n.

Samtidigt försöker man öka det logiska medvetandet med frågor som:
- Vad anser du vara viktigt hos en persons utseende?
- Svaret kanske blir ögonen, hyn osv.
- Om du ser en ful människa på stan vad anser du då om personen?
- Tycker kanske lite synd om den alternativt inget speciellt.
- Stirrar du på någon som har en defekt i ansiktet?
- Nej!
- Om du hade varit så ful varför stirrar då folk på dig?
- De tycker nog att mitt ansikte (där defekten finns) ser konstigt/fult ut.
- Men du tittade ju inte själv på någon som hade en defekt?

Och via ett logiskt tänkande kan man då dra slutsatsen att man har ett felaktigt tänkande.
Man brukar ibland prata om BDD tankar som tar över när man ser sig själv på fotografier eller i speglar. Tankarna säger då något som; Fy fan va ful du är! Att du inte skäms? Titta vad äcklig din näsa ser ut, stor och utstickande.
Då börjar man själv reflektera över sitt utseende. Man tycker då att man ser väldigt ful ut och får en känsla av att omgivningen granskar en.

Man har även försökt behandla BDD med ett humanistiskt perspektiv där man försöker få patienten att inse de felaktiga tankarna genom samtal och social stöttning.
Som behandlingsmetod har det visat sig att det fungerar ganska dåligt eftersom personen upplever sig som ful, på många sätt liknande den verklighetsuppfattning någon med Anorexia Nervosa har.
Det kan även tilläggas att den här formen av ?insikts? terapi fungerat dåligt på fobier och tvångstankar.
 
Plastikkirurgi är vad som BDD patienten oftast själv tycker vore lämpligt eftersom det skulle kunna få bort defekten ganska smidigt så att utseendet sedan skulle vara normalt.
Detta har visat sig högst otillförlitligt då endast 20% av de som genomför operationen är nöjda ett litet tag. Sen sprider sig BDD:n till något annat område eller så får man samma problemområde igen.
Då skall också tilläggas att 80% (!) av de som genomför en plastikoperation blir missnöjda! Ofta följer självmordstankar med eftersom operationen var det sista hoppet. Dom ångrar sig eftersom området blev värre än det var innan mest för att det var deras värsta mardröm och det är så BDD:n fungerar.
Det blir som en slags mental filtrering där BDD:n sorterar ut intryck och upplevelser och framställer dom på sådant sätt att allt pekar på att man är ful.

Jag lyckades tyvärr inte få tag på någon som blivit helt frisk från BDD:n men en del av de jag intervjuade hade lyckats minska ner sina symptom så att det gick att leva ett hyfsat normalt liv ändå.

Omgivningen

De flesta som lider av BDD vägrar som jag skrev innan att inse att dom lider av en sjukdom och de som insett det tvekar inför att berätta för någon på grund av skuldkänslor och en rädsla för att inte bli tagen på allvar.
Detta gör att familj, vänner och övrig omgivning oftast är helt omedveten om att en person lider av BDD.

Någon med BDD har oftast väldigt svårt för sociala situationer och vill därför gärna inte vistas kring mycket folk. Det gör att många har extremt hög frånvaro från skola eller kanske till och med hoppar av. De har även svårt att klara av ett vanligt jobb eftersom de gärna inte visar sig utomhus om de inte har en ?bra? dag.
Utav de fem personer jag intervjuade var det 2st som antingen hade hoppat av skolan pga BDD:n eller var arbetslösa. Alltså 40% (väldigt otillförlitliga siffror eftersom det var en mycket liten del av alla drabbade).

I och med att BDD:n kräver mycket tid och energi hos personen blir den sociala vänskapskretsen lidande, ofta har man ett fåtal vänner och dålig relation med familjen.

Den hjälp som finns att få av omgivningen är oftast väldigt begränsad eftersom det oftast inte finns någon kunskap om BDD.
Många av de psykologer som BDD drabbade blivit bemötta av har definierat deras problem som social fobi, OCD eller allmänt dåligt självförtroende innan dom blev medvetna om BDD.

Avslutning

Det är viktigt att öka medvetandet om BDD hos allmänheten eftersom så många (1-2% av befolkningen) lider av det.

Det finns också hjälp att få men så länge problemet inte tas på allvar kommer mörkertalet kvarstå.
Inte bara är det här viktigt ur mänsklig synpunkt eftersom det skulle lindra mångas problem, utan även ur samhällsenlig synpunkt då det är viktigt att alla kan fungera i samhället.

Givetvis finns det ekonomiska aspekter på detta då många inte fungerar i jobbsituationer och därför lever på bidrag.

Genom att öka kunskapen kan så många mer leva ett normalt fungerande liv och ta sig ur den mardröm som BDD faktiskt är.

[Malins mamma]

Tack John för en väldigt bra och välskriven uppsats om BDD med mycket bra och viktig information!!!  

Jag har läst igenom uppsatsen flera gånger och jag skulle gärna vilja kommentera och diskutera med dig (och andra) vissa saker utifrån min egen syn på BDD. Hoppas du inte har något emot det.

Jag har lite mindre tillltro till den första teorin än du har. (Den med del ett, två och tre.)
Alla delarna (utanförskap, mobbning, svåra trauman och att hålla känslor inom sig) orsakar naturligtvis mycket smärta och lidande och det är säkert en bra grogrund för BDD att utvecklas.
Det som jag ställer mig tvekande till är:

"För att då klara av all den känslomässiga smärta skapar man BDD:n för att inte kollapsa under pressen.
När man sedan får en BDD attack så upplever man känslan när traumat var som närmast förestående vilket orsakar självmordstankarna eftersom allt är för smärtsamt för att klara av på annat sätt."

Jag vet att endel psykologer och andra har denna uppfattningen men som jag har förstått det (av de tusentals inlägg jag har läst av BDD-drabbade) så är det inte händelser tillbaka i tiden utan det tillstånd som man befinner sig i just då som orsakar självmordstankarna:
 
När man har uppfattningen att ett bra utseende är det enda sättet för att kunna leva ett normalt liv och man ser sig själv som otroligt ful.
När man trots enorma ansträngningar (genom att man lagt ner en massa tid, energi och pengar) ändå inte tycker sig ha fått ett bättre utseende.
När man har uttömt alla möjligheter att se bra ut, när man inte ser någon möjlighet längre att få ett bra liv.
När man inte längre orkar med sina tankar på utseendet.
När man inte längre orkar hålla på att dölja "defekten".
När man inte längre har något hopp kvar om att bli "vacker".    
Det är då självmordstankarna kommer enligt min uppfattning.

Jag tror alltså inte på teorin att man "skapar" BDDn för att stå ut med den känslomässiga smärtan man upplever eller har upplevt pga händelser i sin barndom eller ungdom.

Det har visserligen visat sig att många BDD-drabbade har haft en svår uppväxttid men det finns även många BDD-drabbade som har haft en helt normal barn- och ungdomstid.
Liksom det faktum att det finns många som har haft svåra uppväxtförhållanden men ändå inte utvecklat BDD.

Min teori är att man för att utveckla BDD i något skede av livet har fått uppfattningarna:
1. Att man är ful. 2. Att utseendet är viktigt.
Sen behövs det endel andra saker för att man ska bli "fast" i sjukdomen.  (Jag ska berätta lite mer om det bara jag blir klar med det jag skriver.)

Jag tror också på det som K. Phillips skriver om att serotoninet har betydelse eftersom sådana mediciner har visat sig hjälpa i många fall.

Vad tror du John, eller nån annan, är jag helt ute och seglar eller...?

Detta är ingen kritik mot din uppsats, jag tycker den är jättebra (och bra att du tog med EvaEmmas krönika för att visa vilken uppfattning oinsatta och oförstående personer kan ha om BDD).
Tack för allt arbete du lagt ner på få fram information om BDD.

Ps. Enligt vad jag har läst (kommer tyvärr inte ihåg var) så har ca 30% av BDD-drabbade inte bara funderat på att ta sina liv utan faktiskt försökt att göra det. Vilket är oerhört skrämmande.

Hälsn. Malins mamma

[Vulgarbrigaden]

Hej Malins Mamma!

Mycket av det du tar upp är otroligt intressant och en hel del sådana saker som jag själv känner ibland.

Jag är en av dom som har haft en ganska tuff barndom och kanske är det därför jag känner att den teorin stämmer bäst.
Jag försökte vara så objektiv som möjligt men det är ganska sannolikt att en hel del av mina egna erfarenheter har smugit sig in.

För mig är det faktiskt inte så viktigt att vara vacker/snygg. Det jag vill uppnå är att någon kan tycka om mitt utseende. Mitt problem har egentligen aldrig luggit i att jag är så ful att jag inte kan visa mig för folk osv. Däremot har jag otroliga svårigheter med att tro på att någon kan tycka att jag är snygg, attraktiv eller till och med vara kär i mig.

Jag håller med dig om att hopplösheten kring att någonsin bli normal/snygg är definitivt en utlösande faktor för BDD attacker.
Men för mig (kanske inte någon annan) så när jag får en BDD attack så spelas allt som alla någonsin kallat mig, små "filmklipp" där jag blivit dissad av tjejer som sedan skrattat åt mig, minnen om när folk pratade om hur ful jag var bakom ryggen och hur folk stirrat konstigt på mig.
Alla de känslor som jag haft i min barndom (utanförskap, känslan av värdelöshet, att ingen vill kännas vid mig) förstärker då känslan av att vara ful för mig. Fastän jag vet att det egentligen inte borde spela någon roll gör det att hopplösheten känns så otroligt mycket värre.

Första gången jag tänkte på självmord (vet att det låter konstigt) var faktiskt på dagis. Min bästa vän (och enda) hade flyttat bort och alla andra bara retade mig för hur jag såg ut. Och hemma så hade vi knappt mat på bordet och det var bara bråk och så fick jag stryk när jag var jobbig.

Det var kanske inte så seriöst, jag funderade liksom aldrig på att riktigt ta mitt liv. Fick en sorts känsla då av att jag bara var konstig och inte passade in.
Då bestämde jag mig för att aldrig tänka liknande tankar igen.
Ända sen dess har jag bara förstärkt min åsikt att det är svagsint och egoistiskt att ta självmord.

Jag förstår såklart att många vill ta livet av sig med tanke på att jag har känt likadana känslor. Men jag tror att jag genom att ha haft en hård barndom skaffat mig en handlingskraft som inte går av för hackor. Den har hjälpt mig otroligt mycket genom livet. Istället för att sitta och tycka synd om mig själv har jag börjat planera och kämpa för att bli av med diverse problem.

Jag var inte riktigt säker på om dom 30%:n faktiskt hade försökt ta självmord så jag vågade inte skriva det eftersom det är en markant skillnad.

När jag satt och skrev uppsatsen blev jag flera gånger yr och fick sätta mig ner och vila när jag tänkte på vad det stod skrivet om BDD, då det kändes som om en del saker kastade omkull min värld.
Mycket av det jag läste stack hål på en hel del av mina "säkra" uppfattningar om både mig själv och andra saker.

Jag älskar att diskutera, det är en av de största källor till sann kunskap enligt mig så det är så välkommet så!

Det var ändå ett ganska egoistiskt syfte då syftet med uppsatsen "egentligen" gynnar mig mest. Och såklart en del som är i min situation..

Mvh John

[Hannah]

jag fastnade mest för den första teorin, den med del ett två och tre. kanske för att den beskrev mig.

jag vet inte varför jag håller på med all den här tankeverksamheten egentligen, det är ju uppenbart att hur mycket energi jag lägger ner så löser jag aldrig problemet. som föresten inte finns jämt, dte kommer ibland.

det kan ju vara så att ångesten kom först, och sen har all den här tankeverksamheten man lägger ner med tiden blivit nära förknippad med ångesten så ifall ångesten finns där i bakgrunden så finns tankarna knytna till den nära tillhands. sen kan man börja syssla med ångesten genom att syssla med sina tankar på sitt yttre (tex) och sätta massa energi till den, göra den större och sånt. liksom spela upp ett litet drama av ångest.

jag har aldrig ifall jag varit innerligt glad fått ångest över mitt yttre. men eftersom jag inte är innerligt glad så ofta är dte inte så tydligt att tankarna är knytna till vissa känslor. dom verkar vara knytna till en "objektiv" spegelbild.

därför tycker jag att den första teorin verkade stämma mest, för mig iallafall. för jag sysslesätter mig med ångesten när jag sysselsätter mig med tankar kring mitt utseende. jag skulle kunna sysselsätta mig med andra tankar också, det gör jag också, dte är inte bara uteseendet jag är fixerat av. jag är fixerad vid mig, av vad som är fel på mig. jag skulle kunna sysselsätta mig med tankar som skulle kunna stämma mer in på social fobi eller andligt sökande.

mvh