jo, det händer att folk frågar VARFÖR. men jag är så rädd för vad folk ska tycka och att dom ska börja stirra, att jag då istället säger att mitt problem är depression el ngt liknande. aldrig bdd.
men idag vågade jag till slut berätta för min nuvarande samtalskontakt om min bdd. och vet du vad - han stannade kvar

han blev inte rädd el ngt liknande. jag t.o.m. berättade vilket mitt bdd-fokus är, dvs huden i ansiktet. och att jag ogillar att se min egen spegelbild - att jag ibland (mestadels) tycker jag ser ful och grotesk ut.
vi ska träffas igen om två veckor

kanske vågar jag då också berätta mer ingående om mina övriga tvångstankar..jag vet inte..men han inger förtroende iaf och jag känner mig trygg hos honom. han säger bra saker. vi pratar också om min identitet. jag får prata om vad jag vill. så det är bra! vi kan sitta och skämta om saker också, så det är inte bara allvarligheter.
nämnde jag att han är diakon i kyrkan? utbildad socionom.
hehe, även kyrkans män har humor

men vågar inte berätta om detta för vem som helst. ja, synd att man ska behöva känna sig utanför. känner mig otroligt ensam. men visst vi är lika mkt värda, som alla andra och är lika delaktiga i klubben. självklart!