om all utseendefixering kunde utplånas...

[smalajag]

jag kan ha dessa tankar om hur skönt det vore. på ett sätt mår jag nästan mer dåligt när jag får positiva kommentarer för mitt utseende än tvärtom. när ngn verkar tycka jag är ful så mår jag mer dåligt men när jag blir påmind om att folk bedömer utseende (vilket det känns som jag blir när ngn säger ngt positivt) så är det som att jag bara vill skrika sluta. jag vet inte vad det är men det känns så jobbigt när jag får ngn positiv kommentar. fast ibland söker jag efter bekräftelse och får en tillfällig lyckokänsla eller vad man ska säga, men jag tror att det kan vara när jag försöker att inte tänka på mitt utseende som att det kan värderas som jag får sån ångest av det positiva. det är så jobbigt liksom när man vill slipa allt sånt och ändå inte gör det...jag känner då att varför måste folk tycka ngt? och så kommer den gamla oron upp:vad menar personen? hur kan den tycka så, om den tycker så? vad skulle de tycka om den såg mej på riktigt?

jag tror det är därför jag hatar det så mkt, för att jag försöker komma undan fixeringen och vill inte ha den där oron. kanske är det ett tvång också? att jag måste tänka "rätt", och det innebär inga värderingar om mitt utseende. jag tor jag har det tvånget lite att jag försöker tänk väldigt mkt vad som är bra/inte bra för mej, och jag funderar på om min utseendefixeringsrädsla är så sund? jag blir liksom äcklad när ngn säger ngt positivt men ofta stänger jag av mina känslor och förtränger det. är det ngn som känner igen sig?




edit:hmmm inlägget blev väldigt rörigt. mina tankar är röriga men ngn kanske förstår ungefär hur jag menar?

jag undrar om mina skygglappar mot att folk tycker saker om andra männiksors utseende är ett slags försvar. jag känner mig lite som personen som inte vill hörangt, lyssna på det som inte passar in dens egna världsbild som håller för öronen och "lallallala, jag hör ingentng" om detta med utseende. jag försöker liksom förneka för mej själv att andra människor kan tycka ngt om folks utseende. jag VILL verkligen inte att det ska vara så...ja jag kan nästan bli riktigt förbannad av det. och vilja skada mej själv när jag kommer att tänka på ngt ngn sagt till mej tex....jag tror det är för att de liksom förstör mitt förnekande. jag blir så förbannad när folk förstör, varför ska de komma och ljuga för mej? jag vill inte att folk ska vara så ytliga utan vill tro att världen är bättre än så...(fast jag själv ser en del männsikor som vackrare än andra)  den tanken gör det lite lättare att tro att folk inte blir äcklade av mej tror jag...men jag förstår det inte rikgtigt själv, varför jag känner såhär...
men jag vet inte, hör detta ihop med bdd? eller är det ngn annan slags rädsla jag har?

[ESM]

Hej!

Jag förstår din önskan om att få bort all bedömning och fixering av det yttre. Det är ju inte så konstigt för oss BDD-drabbade att känna oss förtvivlade över allt fokus som läggs på utseendet i samhället. Vi som ständigt går runt med våra "defekter" i tankarna.
Jag tror också att vi på något sätt tänker och lägger större vikt vid prat om "hur man ska se ut" och "hur smal eller tjock någon är/bör vara".
Hur vi ser ut, eller rättare sagt, hur vi anser att vi ser ut, avgör vi ofta ALLT utifrån. Huruvida vi ska orka träffa vännerna på en fika, ha kraft nog att gå till frisören eller tandläkaren, gå och handla i närbutiken, eller i värsta fall, bara kunna gå ut! Tankarna vilar ALDRIG.
Men när vi väl har blivit friska så kommer vi ju inte vara fixerade vid vårt utseende längre. Då tror jag inte heller att vi kommer att lägga samma energi och fokus på andras syn på skönhet eftersom vi, när den dagen kommit, inte längre påverkas dåligt av hur vi ser ut.

Eftersom vi tycker att vi ser fula/inte tillräckligt perfekta ut, så i den graden att vi lider av det och ständigt tänker på det, är det ju inte så märkligt att det nästan är det enda vi hör omkring oss. Jag är övertygad om att du inte alls kommer att märka av en lika stor fixering av "hur man ska se ut" sen när du har blivit fri från din EGEN fixering.

[smalajag]

ja jag hoppas det jag med..att jag ska slippa känna så...
min rädsla eller vad man ska säga har en annan aspekt också. och det är att jag vill bli sedd som en människa. jag vill bli sedd för den jag är och inte för hur jag ser ut. jag vill inte att utseenden ska bedömas. utseende är helt oviktigt utan det är insidan som räknas.
jag vill att alla ska bli sedda för hur de är så att vi inte ska ha denna distans mellan alla oss människor...för det känns så för mig:som ett avstånd mellan mig och den som säger ngt positivt bildas. man får plötsligt en inblick i personens tankar som man verkligen inte kan förstå sig på. "hur tänker den här personen egentligen?" och så kan man inte alls förstå sig på dens tänkande. ett avstånd...främlingskap...att bli betraktad utifrån. genom ögon som ser ngt annat än man själv.

de negativa kommentarerna kan jag ta, eftersom de stämmer med hur jag själv ser mej (på ett ungefär), även om jag mår jättedåligt av dem...
men just när folk är positiva...och när det verkligen verkar som att de menar vad de säger, då måste det ju innebära att de inte fattat hur jag ser ut... när man trott att de inte tänkt ngt om hur man ser ut, utan kanske tom uppskattat en, för att de tyckt om mej som person,och får höra ngt positivt, då får jag ångest och känner mej så blottad på ngt sätt...

kanske går det i vågor, ibland är jag kanske mer så att jag söker efter bekräftelse, men för tillfället är det såhär iallafall...jag känner mej så långt ifrån personen som säger ngt positivt.den förtsår ju inte alls hur jag ser ut! den förstår mej inte överhuvudtaget. hur kan jag tex tro på en människa som hävdar att den tycker om mig som person, när den uppenbarligen uppfattar saker helt fel, efterom den även tycker jag ser bra ut? då betyder det att den inte ser mej. inte ser hur jag är.
och denna rädsla för att bli "avslöjad" finns där hela tiden förstås...att personen ska förstå hur man "egentligen"ut...är det ngn som fattar vad jag menar med det andra?

[smalajag]

det har kanske inte med bdd att göra...
äcklig äcklig ångest som jag försöker förtränga. varför?

[CyanideCupcake]

Vissa känslor minns jag också som enbart känslor, utan nån tydlig koppling. Till exempel ger lukten av sådana där tjocka lekmattor i plast mig ångest i magen, och det har jag kommit fram till beror på sociala situationer på dagis, efter som jag hade grav social fobi redan då.

[smalajag]

jaa...jag har ocksa sådana associationer med en del saker...men det jag kommer på nu är bara sådant som jag kan göra kopplingar till. tex om jag börjar tänka på lukten av klor, så minns jag yrslen och obehagskänslan från när man åkte till simhallen i skolan. och ljudet och lukten av gymnastikgolv...

[CyanideCupcake]

jaa...jag har ocksa sådana associationer med en del saker...men det jag kommer på nu är bara sådant som jag kan göra kopplingar till. tex om jag börjar tänka på lukten av klor, så minns jag yrslen och obehagskänslan från när man åkte till simhallen i skolan. och ljudet och lukten av gymnastikgolv...

Yes, samma här. Sådär riktig ont-i-magen-ångest får jag av det. Usch.