nej nej. det är klart att det inte behöver vara sanning, men att man är ful är väl inte heller 100% sanning? arktis menar nog att man ska försöka tänka positivt. sedan om det är sant eller inte spelar mindre roll i nuläget. för det viktiga är egentligen hur man känner sig, inte hur man ser ut. om fulhetskänslorna hindar en från att leva ett normalt liv, ja då är man sjuk. om man är ful på riktigt och inte har bdd så känner man sig kanske ful men det påverkar inte ens liv i ngn större utsträckning. (nu råkar jag må ganska bra för tillfället så att jag kan tänka såhär, men det är värre när man mår sämre...)
Ja det är som du skriver.
Det är hur man själv känner sig som spelar den avgörande rollen i hela ens liv. Så är det faktiskt. Jag har också tänkt på samma sätt som du Godessceline. Jag ifrågasatte också varför bara de positiva sakerna var de som kunde räknas som sanning.
Allt handlar om hur man tänker och ser på sig själv. Bara för att man tycker att man är ful är man inte sjuk men som Smalajag skriver att om ens liv blir en plåga pga ens uppfattning om att man är ful så är man sjuk.
Det är skitlätt att tycka synd om sig själv och sitta i självömkan och vara ledsen. Jag har varit där själv och är delvis kvar där (men mindre och mindre). Men gjorde det mig lycklig att vara där? Nej, jag ville ju ta livet av mig.
Nu kommer jag aldrig mer tillåta mig själv tänka sådär negativt och pessimistiskt om allting. Det var fruktansvärt att vara där.
Att försöka bygga upp sin självkänsla är något fullständigt grundläggande för alla människor som saknar det, för det är det viktigaste. Det är svårt att tänka positivt om sig själv i början eftersom man i sin usla självkänsla börjat känna självförakt.
EDIT: Men det är fullständigt möjligt!
