Är det nån mer som fungerar som jag!

[pelle]

Hejsan!

Jag är en väldigt osäker person i sociala sammanhang. Mycket hänger på mitt utseende. Och för att dölja det osäkra försöker jag spela "cool" och självsäker. Något jag inte klarar av. Det måste lysa igenom och hela min personlighet måste betraktas som patetisk. Känner jag mig någorlunda okej så ändras min personlighet. Står jag i kön i någon butik svettas jag och blir mer och mer nervös ju närmare jag hamnar kassan. När jag ska betala försöker jag se opåverkad och tuff ut, men är i själva jättenervös och osäker och undrar hur han eller hon tycker att jag ser ut. Jag inbillar at dom flinar åt mig och gör dom det inte, så tror jag att dom bara tycker jag är en ful pajas som dom snabbt vill bli av med.
Sedan går jag och tänker på den situationen och föröker lista ut vad dom tyckte samtidigt som jag kollar hur andra människor tittar på mig. Jag går liksom och uppdaterar händelser och hamnar alltid på negativa tankar. Jag kan inte längre småprata eller föra en vettig diskussion med någon utan att dessa tankar kopplas in, vilket i sin tur påverkar hur jag för fram mina åsikter. Helst drar jag mig undan för att slippa. Klarar knappt av en bussresa längre. Hur tänker ni andra i liknande situationer?

/ Pelle

[bahar]

pelle kram allt du säger stämmer på min del
försökerva kul hemma men ute känner mig värdlös

samma sak när jag för se  spegel

[jennifer]

Jag fungerade väldigt mycket på det sättet förrut och fortfarande i olika pressade lägen. Jag tycker inte att det är patetiskt utan ett ganska "basic" eller ...hmmm hur ska jag uttrycka det "back to nature- aktigt". Djur gör ju egentligen så...försöker göra sig stora om de är osäkra...inget konstigt i det!!!  Jag har också en förmåga att förstora andras sk. tankar om mig (om de nu ens existerar)...man kan driva sig till vansinne när man håller på att grubbla om hur folk uppfattar en. Detta går i vågor...brukar ha walkman el. en bok för att isolera och distrahera mig när jag är ute.

[Sara]

jag kände mig som dig pelle tills jag gick i kbt-behandling mot social fobi och tränade bort det. jag är nu helt fri från sådant och klarar det mesta. buss, kö, allt.
 det enda jag fortfarande har svårt med är att "ta plats" och våga prata med folk i grupp där jag inte känner någon.

[Malins mamma]

Hej alla!

Jag skriver under denhär rubriken bara för att Pelle gav så bra exempel på bdd/social fobi.

Ni som är oroliga över vad folk ska tänka om ert utseende tänk på detta:

Varje människa du möter har ett eget liv med egna bekymmer, sorger och glädjeämnen.
 
Tjejen i kassan är kanske en ensamstående mamma till en två-åring som vägrar att äta nåt annat än makaroner med ketcup och välling i flaska, hon har problem med att få pengarna att räcka till, hon glömde kanske att ta med extra vantar till dagiset och har dåligt samvete för det, hon har kanske inte hunnit måla om sina naglar fast nagellacket är avskavt på ett par ställen och hoppas att inte kunderna ska märka det, hon tänker kanske på att hon måste hinna tvätta fönstren innan hennes mamma kommer och hälsar på, att hon måste komma ihåg att gå till apoteket och köpa näsdroppar.
Hon sitter där vid sin kassa-apparat och försöker vara trevlig mot alla kunder, hon hoppas att den långa kön ska ta slut nångång så att hon får sträcka på sig och andas ut en stund.

Varför skulle hon bry sig om hur just du, en av hundratals kunder ser ut? Finns det nån chans att hon skulle hinna se om dina ögon inte är exakt symmetriska, om din näsa ser si eller så ut i en viss vinkel eller nån annan detalj i utseendet? Alla kunder som hon betjänar ser ju olika ut, för hennes del spelar det ingen roll alls hur någon ser ut, hon gör bara sitt jobb och dessutom har hon  nog med sina egna bekymmer.

TV-hallåan som ser så prydlig ut med sina snygga kläder, perfekt sminkning och fin frisyr verkar ha ett perfekt liv, men hemma hos henne är kanske sängen obäddad, smutskläder ligger i en hög på golvet, frukost-tallriken och kaffekoppen står kvar på bordet och på bänken ligger en hög med räkningar som ska betalas.

När vi ser en person så syns det inte vad de har för liv. Det är så lätt att tro att alla andra lever utan problem men så är det inte. Det finns INGEN som har ett helt perfekt liv.
I andras ögon ser kanske DU helt perfekt ut, det syns inte att du tänker på vad andra ska tycka om dig och ditt utseende.

Killen du möter på gatan är kanske på väg till tandläkaren och oroar sig både för kostnaden och behandlingen. Tjejen på bussen kanske tycker att hennes bröst är olika stora och är rädd att någon ska märka det. Farbrorn i affären ska kanske ut och fiska och ska köpa sig nåt gott att äta på under fisketuren.

Varför skulle nån av dem bry sig om hur någon de möter ser ut, de har nog med sina egna liv och egna bekymmer.

Om du hade mött mej, tex i onsdags så hade jag gått och tänkt på många olika saker, vår katt som gick ut på morgonen och inte kom in innan vi åkte hemifrån, han blev kvar ute hela dagen i kylan och blåsten, jag tänkte på hur det gick för Malin på OCD-skolan, om det skulle bli problem med flyget från Stockholm, jag tänkte på Mikael Ljungberg som tog sitt liv, jag tänkte på alla här på sidan som jag ville skriva svar åt, jag funderade på varför just jag ska ha så svårt för att uttrycka mej, när alla andra verkar ha så himla lätt för att skriva, jag tänkte på vad jag ska laga till middag och jag tänkte på hur trött vår yngsta dotter skulle vara i skolan när hon var uppe så sent kvällen innan.

Spelar det nån roll för mej i mitt liv hur någon av dom jag möter ser ut? Nej, inte ett endaste dugg.

/ Malins mamma

[Anonym]

"Takes one to know one".
Kanske är det så att ingen egentligen bryr sig om hur andra ser ut eller att ingen tittar.
Fast jag måste erkänna att jag är lite...ja...smått besatt av att iaktta andra: på film, i tidningar, på gatan, i affären, på bussen, överallt! Jag betraktar andra...drömmer om att ha någon annans ansikte, kropp, kläder o liv. Även om hon kanske har problem med en del saker så tänker jag alltid att det knappast kan vara värre än det är för mig.
De vackra, stiliga och lyckliga människorna verkar finnas överallt. För mig så spelar det en roll: hur kommer det sig att alla andra föddes så vackra o jag så ful?

[Malins mamma]

Hej!

En del av sjukdomen BDD går ut på att iaktta andra, jämföra sig med andra och önska att man såg ut som nån annan. För bdd-drabbade är det nog en självklarhet att göra det.
Därför förstår jag att det är lätt att tro att alla andra gör det också, men som bdd-drabbad har man en överdriven upptagenhet av utseendet. Både sitt eget och andras.

 
Du skriver att du är så ful. Om du har BDD så vet du ju att det du ser och känner över ditt utseende inte är detsamma som andra ser. Om du har BDD så har du en förvrängd självbild.

BDD är en mycket jobbig sjukdom så jag förstår din önskan att vara som nån annan. I The broken mirror finns det exempel på personer som önskade att de hade cancer eller nån annan allvarlig sjukdom istället för BDD.

/ Malins mamma

Ps. Till dej och alla andra "anonyma": om ni inte vill registrera er så skriv gärna under med en signatur så att man vet vilken anonym som har skrivit vad.

[OriginalTrash]

Ja håller med och jag vet hur det känns att bli tittad på och det är så vansinnigt jobbigt ibland att jag bara skulle vilja försvinna- Jag önskar att det alltid kunde vara vinter och mörkt. Hatar sommaren solen och allt som gör att jag inte kan gömma mej. Men ändå, jag utmanar min fulhet och gör mej fulare- synliga tatts och piercingar gör att människor tittar mer och jag kan då inbilla mej att dom tittar på dom och inte på det kjag hatar mest- hela mej. Vet inte men jag har ett ständigt ras i själen och jag vet inte om jag någonsin kommer att känna mej bra. Har förberett mej påå att det ska avara så här och att ennsamheten kommer att vara min kompanjon livet ut... FAN! besviken och förbannad över att jag inte fick bli "normal". Nu är det ju inte så och vad kan jag göra åt det mer än att utmana det ännu mer?? Jag vet inte....