Herregud, här hade jag börjat må riktigt bra igen och börjat få tillbaka självförtroendet; och sen, helt plötsligt, så drabbas jag av noja igen, och tragiskt nog är det ännu värre nu, jämfört med i början.
Nu har jag i snart ett år gått runt och oroat mig för om möjligtvis min allmänna attraktionsraft har minskat.
För i tiden var jag visserligen mycket, mycket mer spontan och "livlig" av mig, och det är mycket möjligt att det påverkade min utstrålning (vad tror ni?).
Förr i tiden kändes det liksom som om jag överhuvudtaget hade mycket enklare med tjejer, och nu inbillar jag mig ungefär att ingen är intresserad av mig längre.
Värst är det när jag luras ut på nåt party med några polare, och hela tiden undrar över varför inte tjejerna kontaktar mig - visst, ganska naiva tankar, men ändå - och jag mår illa om de bemöter mig på ett stramt och "ointresserat" sätt.
Visst, det händer då och då att de står och tittar åt mitt håll eller verkar spana in mig, och för några månader sen fick jag reda på att tre tjejer tydligen hade suttit och råstirrat på mig på byn; men det spelar ingen roll, jag tycker själv att jag verkade mycket mer attraktiv förr, och det sänker mitt självförtroende enormt mycket.
När jag var på lägerskola i Idre-Fjäll för åtta år sen räckte det med att vara på ett disco i nån timme och sen flirta lite med en tjej på dansgolvet, så ville helt plötsligt hon och två av hennes kompisar lära känna mig.
Det scenariot känns helt omöjligt nu.
Som sagt, jag kanske hade en helt annan utstrålning på den tiden, men ni fattar vad jag menar...
Jag skulle verkligen behöva några visdomsord här nu, jag mår skitdåligt av de här tvångstankarna!
