Mitt utseende förstör mitt liv

[mjaoooo]

Hej på er. Jag hittade till denna sidan idag. Har ju länge vetat om bdd men har inte velat tänka på de, för jag tänker att bdd kan man bara ha om man är snygg eller ser helt okej ut och tror att man är ful. Men är man ful på riktigt.. ja då stämmer det ju, då är det ju ingen inbillning.
Jag undrar ju som många andra här, har jag bdd?

Jag har sedan ibörjan av tonåren hatat mitt utseende, känt att alla andra är mycket snyggare,jämför mig alltid med andra.
Ett tag bytte jag hårfärg hela tiden för jag tänkte alltid att ''får jag denna hårfärgen kommer jag bli snyggare,lyckligare''
Testat jätte många olika hårvårdsprodukter för att jag få de hår jag önskar. Kan sitta flera timmar om dagen och kolla runt på skönhetsprodukter, smink,. ansiktsvård och andra mirakelkurer för att bli snyggare. En period snattade jag sånt för jag kände att jag måste testa nya produkter hela tiden.

Jag tänker alltid på hur jag sitter,går och rör mig, hatar när folk kommer för nära så dom ser hur äcklig jag ser ut på nära håll.
Är alltid noga med att det inte får vara för upptänt i rummen hemma, släcker starka lampor, hatar att möta på folk ute, för ute är man ju så ful och det är så skarpt ljus.. om det inte är kväll elr natt då.
Jag går absolut inte ut osminkad och ofixad. Gör jag det är jag noga med att inte stöta på folk.
Klarar inte av att min kille tar på mig, blir helt stel och livrädd för att han ska känna nån finne eller kroppshår.
Brukar alltid tänka på vart jag sätter mig vid ett bord tex, så ljuset från fönstret eller lampan inte träffar mig i ansiktet.
väldigt mycket av min tid går åt på att tänka på hur jag ser ut, kollar ofta mig i spegeln så inget har blivit fel.
När jag pratar med folk och dom tittar på mig vet jag att dom tänker att jag är ful och äcklig.

Dagar då det är regn eller oväder undviker jag att gå ut för man blir ju så ful då.. håret flyger åt alla håll och man gör sån ful min om det regnar eller blåser mot en.
Är jättenoga med att håret ligger för öronen för jag tkr dom är stora. Dom ÄR det så det är ingen inbillning.

Alltså jag är ju ful på riktigt, jag har en stor näsa,dålig hy med stora porer,blek och rosa i hudtonen, fet, hårig, gula tänder, korta ögonfransar, inga fina ögonbryn, fult underliv. Sådärför tvivlar ju på om det är bdd.

Har sökt hjälp för länge sen mot ångest och socialfobi, men aldrig vågat berätta om hur dåligt jag mår av mitt utseende, tror  bara att den jag snackar med kommer tänka ''jamen du är ju ful, hade oxå mått dåligt om jag såg ut som dig''
Skola, jobb och vänner har jag ju struntat i pga detta. Mycket har ju med min sociala fobi att göra, men mycket handlar om mina tankar kring mitt utseende.
Vissa dagar då jag känt mig lite snyggare har livet varit bättre och jag varit socialare och gladare.
Hade jag haft råd hade jag lätt opererat mig..

Men det är häftigt att det faktiskt finns folk med samma tankar som mig, trodde jag var ensam..

[Nirvana]

Låter som BDD tycker jag.

Förstår dock inte hur klarar av att ha ett förhållande när du känner dig så ful och äcklig. Hur träffades du och din kille?
Kanske ska du göra slut med honom så har du en person mindre att se snygg ut för.

[Jesse]

När jag hade förhållande senast så upplevde jag det både pressande men samtidigt som ett stort stöd. Någon som står en nära och som man kan ventilera sina tankar med. Dock levde jag inte tillsammans med tjejen.

[Nirvana]

När jag hade förhållande senast så upplevde jag det både pressande men samtidigt som ett stort stöd. Någon som står en nära och som man kan ventilera sina tankar med. Dock levde jag inte tillsammans med tjejen.

Se där. Det är klart att om ens partner är lika ful som en själv kan det säkert funka. Men mår man riktigt dåligt över sitt utseende så tror jag att det är bra att skala bort allt som kan orsaka ångest inklusive en partner. Men man undrar ju lite också hur människor som knappt kan gå ut kan ha förhållanden?

Hur funkade ert sexliv då? Var det fumlande i mörker eller var det långa svettiga samlag i starkt ljus?

[Jesse]

Jo, precis:) Det är klart att gör man inga som helst uppoffringar eller inte kan gå ut alls, så blir det nog svårt att ha förhållande. Sexlivet var väl till och från, mest pga bristande lust. När det väl blev av så kände jag inte behovet att ha det mörkt, då mina komplex sitter i ansiktet. Var relativt bekväm just med mitt ex och dolde inte mitt ansikte för henne annars heller.
Har dock lite "gubbmage" men inget jag skäms för konstigt nog.

[Lyckofågel]

Men saken är den att INGEN någonsin har blivit av med en ångest eller fobi genom att undvika det som triggar. Det är självklart att det är skönast så men vad fan är det för liv. Att våga ta steget och skapa relationer, gå utanför dörren, vad som helst som utmanar bdd'n, kommer få bdd'n att ge med sig. Givetvis kanske en inte bör kasta sig rakt ut i det allra mest utmanande, man får ju börja med att anta små utmaningar. Det är enda vägen.

Om man följer bdd'n kan man såklart inte göra ett skit. Då kan man inte göra så mycket annat än att gömma sig för världen och leva livet ut i mörkret bakom neddragna persienner och framför bortvända speglar, med ångesten som enda sällskap.

[Jesse]

Instämmer i det du skriver Lyckofågel.

Har isolerat mig i perioder men resultatet har blivit att ångesten ökat för mig iaf, även när jag inte haft några direkta åtaganden. När det varit som värst så har ångesten fått styra eftersom jag trott att ångesten säkert skulle bli än värre om jag exponerade mig. Att förutsätta att alla andra skulle nedvärdera en för utseendet. Ingen annan har ju egentligen rätt att döma en för sitt utseende som man inte kan rå för.
Man skadar ju ingen annan eller begår något brott av att visa sig för andra, så varför ska man skämmas egentligen?
Lätt att säga ju, klart svårare att utföra.