Ärr för livet.

[Anonym]

Hej. Det här är ett skriva-av-sig-inlägg. Jag känner att jag behöver, måste, ta plats med ett sådant.

Jag har nyligen insett att jag har riktiga ärr i ansiktet. Ärr för livet. Tidigare har jag bara fått märken och "ärr" som försvinner efter en tid, oftast bara någon vecka. Under de senaste månaderna har jag varit brutalt oförsiktig med min hy, det är ganska självmotsägande då jag har hud-BDD och egentligen försöker vara så mån om min hy som möjligt. Men jag kan inte riktigt tänka och handla rätt alltid, jag tror att jag kan förbättra saker på de mest absurda vis. Och så blir allt bara fel.

Hyn i mitt ansikte är nu konsekvensen, här är gensvaret, här är min underbara framtid, ärren är min j*vla framtid. Som om det inte räckte, som om det inte var nog redan innan. Jag var redan fulast på jorden, vad tar jag för pris nu?

Jag har varit duktigare med att låta bli att pilla och klämma de senaste dagarna, och när man märker att man klarar något ger stoltheten lite extra energi att orka fortsätta. Men inte nu. Nu vet jag inte riktigt varför jag kämpar. För faktum är att min hy är ärrad för alltid, på riktigt.

Försöker jag plocka fram mitt logiska inte-bdd-tänkande som borde ligga hopknycklat och undangömt någonstans långt in i huvudet, så förstår jag också att det inte blir bättre av att fortsätta pilla och klämma, men det känns som att jag säger så bara för att andra skulle säga så. Bara för att det låter "friskt" att säga så.
Vad jag egentligen känner, helt uppriktigt, är att det inte spelar någon roll om jag fortsätter att förstöra min hy. Jag är ju redan permanent trasig. Och jag är redan dömd att vara ful och fullständigt motbjudande.

Jag kan inte se mig själv i spegeln utan självförakt och illamående. Det går bara utför och jag vet inte hur länge till det här håller, jag vet inte hur länge till jag håller.

[vinterglas]

Anonym

Ditt inlägg, hur kan något inlägg bli mer så än jag?

Verkligen jag upp idag, märkt för livet, meningslöshetskänslan, vad finns att kämpa för?

Jag nästan skriker till mig själv i huvudet varje gång jag ser mig i spegeln att det enda sättet att det kankse blir bättre är ifall jag inte rör huden. är inne på 3:e dan nu utan att ha rört huden.
men ändå, hopplösheten finns där. alltid.

du är inte ensam.

[Anonym]

Jojo:

Jag skriker också. I huvudet, eller rätt ut. Men oftast gråter jag.

Det tar fan aldrig slut, känns det som.

Det är skönt att inte vara ensam om det här, även att det känns ganska ensamt. (Jag menar inte att det är skönt att så många mår dåligt, men ja, du förstår nog)

Usch, jag kan verkligen inte sluta älta det här. Känns så hopplöst, jag vet inte vad jag ska göra. Jag menar, jag har inte ett ärr, inte två eller tre... det är hur många som helst. Små, men många många många. Och allt är självförvållat, så jag kan inte sluta avsky mig själv. Och så alla finnar. Och så resten av mitt ansikte och min kropp. Jag hatar alltihopa, släng bort hela mig.

[Anonym]

Har du uppsökt en dermatolog ?? om det nu verkligen är så att du har "många" ärr eller om det är din bdd som förstorar allt så finns det alltid hjälp att få. Ärr var förr i tiden svårt att behandla, men idag så kan man få de att helt försvinna. Om du söker upp en dermatolog så kommer han eller hon att säga exakt vad du behöver få gjort och inte gjort. Får du någon professionell hjälp ?? menar då psykolog eller liknande.

[Anonym]

Anonym:

Men vad jag vet så måste man vänta minst ett år innan man får göra en hudslipning eller vad man nu gör för att få bort ärren? Jag har dessutom fortfarande akne, och den lär ju inte försvinna snart... Men jag kanske skulle ta och höra med en dermatolog och se vad de har att säga om saken.

Jo, jag går i KBT.

[Anonym]

Jag tycker helt klart att du borde ta kontakt med en dermatolog, inte för att jag tror att du behöver det men för att de är professionella och arbetar med människors olika hudtyper varje dag, de kan ge dig det du behöver, ungefär som att gå på en vanlig hälsokontroll, inte farligare än så. Bra att höra att du går i KBT, dramatiska förändringar sker inte på en dag, utan det är en process, kom ihåg det, ibland kan man falla ett steg tillbaka, men helt plötsligt har man tagit 3 steg framåt. Kämpa På :=)

[vinterglas]

Anonym

Igår kväll när jag skulle göra mig iordning hamnade jag för nära spegeln :/ pillade på tre finnar innan jag såg mig själv i ögonen och frågade vadfan jag gjorde.

ushc, mådde kasst efter det. hade svikit mig själv. skulle klara en vecka dne här gången.
men jag har bestämt mig för att kan "glömma" den lilla händelsen ifall jag klarar hela resten av veckan utan att pille.

[twinkle]

Usch då jojoplaneten... :/

men tänk såhär: Du lyckades i alla fall i flera dagar att inte pilla! Och du SLUTADE efter bara tre stycken, det hade kunnat varit värre! Du var jätteduktig i alla fall!!

Kram /Sanna

[vinterglas]

twinkle

Tack k'ära du!
Jag klarade gårdagen, torsdag utan att pilla i alla fall.

+ att jag stod och pratade på ett informationsmöte för massa föräldrar och barn.

är rätt stolt över mig själv, för jag har rätt svårt för att prata inför folk.
men jag var ett ölevande bevis igår på hur vår skola funkar, för tre år sedan hade jag aldrig stått där och pratat. Jag pratade knappt med någon på dne tiden, bara mina vänner, men knappt dom heller.
idag kan jag prata ,med nästan vem som helst och vad som hels.t

fick massor av beröm från en gammal lärare till mig som var med, samt hon som är chef över vår rektor (: då blev jag glad