Jag är min värsta fiende...

[layla]

jag blir så trött, så otroligt trött på att ständigt vilja vara någon som jag inte är, någon som jag vet att jag aldrig har varit och aldrig kommer bli. så trött på att försöka fly från mej själv var eviga dag.  jag blir så trött på att veta att hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig att nå upp till det perfekta. jag är så trött på att hela tiden ställa orimligt höga krav på mej själv. jag blir så ledsen av att inte veta hur jag egentligen ser ut, alla andra verkar ju uppenbarligen veta. jag är så trött på att inte kunna få gå omkring på gatan å känna mej nöjd, älska mej själv å känna att ja faktiskt duger som jag är, även om jag inte har en goodlookingday, har sminkat mej i fyra timmar eller håret ligger perfekt..
jag är så trött på att ständigt klistra på mej masken varje morgon, för att ingen ska se vem jag egentligen är..
vem är jag då? om jag inte vet själv vem jag är, vem ska då veta? jag blir så trött å ledsen, på att tvingas lägga all min tid & mina tankar på mej själv när jag egentligen vill lägga dom på viktiga saker, något som verkligen betyder något för både mej själv & andra.

jag känner mej som världens mest egoistiska och självfixeraede människa på denna jord. jag kommer aldrig tillåta mej själv att älska eller att bli älskad. så fort killar närmar sej, så blir jag så otroligt äcklad. jag har alltid trott att det är killen jag blivit äcklad av. men har nu kommit fram till att den är mej själv å ingen annan. jag tycker inte att jag duger, att jag är värd NÅGON. när någon kille visar intresse som jag även själv är intresserad av, så drar jag mej sakta undan och tänker att det är inte någon idé, han ska bara veta.. det skulle aldrig funka..jag kommer aldrig att släppa någon innanför mitt skal, aldrig.
jag är riktigt förvånad och beundrar alla er som faktiskt har klarat av att ta er in i förhållanden, jag klarar inte ens av en dejt..

jag gråter mej ofta till sömns och har ångest över att jag ser ut som jag gör, ALLT är fel...
jag kan fixa mej på morronen, om å om igen...visst finns det dagar då jag faktiskt kan tycka att jag är hyffsat fin, men den dagen inträffar högst en dag i månaden..och då vill man bara stanna tiden. men annars är det denna ständiga pressen och processen...att fixa sej på morronen för att senare under dagen förvandlas till ett monster, utseendet ändras på bara några minuter, man ser inte alls ut som man gjorde när man gick utanför dörren på morronen..råkar man gå förbi en spegel eller gå in i ett provrum, så mår man bara illa och vill hem å lägga sej i ett mörkt rum längst under täcket..


jag känner mej som ett tomt ytligt skal, eftersom jag alltid bara tänker på det yttre och inte kämpar med mitt inre så kommer jag alltid bara vara en tom bubbla, tillslut kommer jag sitta där ensam å övergiven för att jag bara tänker på hur jag ser ut..med en personlighet som är nere på noll..

mitt största beroende men även min värsta ovän är spegeln, jag kan inte leva med den, men skulle heller aldrig kunna leva utan den. jag hatar kameror, det är min värsta skräck, men ändå utsätter jag mej ständigt för den idiotiska apparaten som gör att jag får kväljningar och vill kräkas..


alla de som träffar mej och sett mej, ser en ung 23-årig tjej med självförtroende, som har hela framtiden till sin fördel, en söt tjej som kan få de flesta killar hon trånar efter, dendär tjejen som många killar vill ha men ingen vågar gå fram och prata med..

men allt är BULLSHIT!! jag är den osäkra tjejen, som känner större hat till mej själv än till min värsta fiende..jag är hon som tänker på sitt utseende 24 timmar om dygnet, speglar sej mer än världsstjärnorna och lever efter en strikt diet som jag tvingar mej själv till att hålla men ändå alltid misslyckas, och då straffar mej själv med de elaka tankarna. jag slänger ut flera tusenlappar i månaden på mitt utseende för att jag ska bli snyggare. jag är hon som blir avunsjuka på alla andra jag ser, allt ifrån gamla tanter till småbarn med tandställning bara jag slipper vara mej själv..jag kan tom VETA att jag är finare eller smalare än någon annan tjej men blir ändå avundsjuk på att hon har mer perfekta ögonfransar eller finare ansiktsform än vad jag har...så raseras ännu en dag i mitt liv...och så håller det på dag ut å dag in..jag jämför mej med alla, och råkar alltid hitta någonting på någon annan som jag inte har, eller klankar ner på mej själv för att jag inte har blivit begåvad med..jag är den tjejen som aldrig visar mej utan mina masker, sminket, hon som sminkar sej flera gånger om dagen, blir jag det minsta missnöjd eller att sminket inte blir helt perfekt tvättar jag av mej och börjar om på nytt, denna ständiga ritual tär på mej själv...jag orkar inte längre! jag övertygar mej själv varje dag om hur mycket bättre mitt liv skulle vara om jag var finare..(normalare)


jag lever hyffsat normalt, ingen skulle någonsin kunna ana vad jag går igenom..lever som de flesta andra..men innerst inne krigar mitt inre varje dag...
jag brottas med mej själv å mina tankar precis hela tiden..men ingenting hjälper..jag försöker tänka positivt men sen kommer jag alltid till den punkten då jag tittar mej i spegeln och hör en röst inom mej viska..sluta ljuga, du är ett monster, visa dej inte ute sådär, alla kommer tycka att du ser konstig ut och du är såå ful..mm. varför kan jag inte bara leva normalt? hur kan jag vara så elak mot mej själv?
det blir bara värre å värre, vill knappt vistas på offentliga platser längre, får panik.


det spelar ingen roll hur mycket uppmärksamhet jag får eller om folk omkring mej säger hur söt/fin/underbar jag är, jag litar inte på dom, jag kan bara inte ta emot dom orden, dom går in genom ena örat, ut genom andra..

jag vet inte ens om jag har bdd och jag VÄGRAR gå hos någon psykolog eller prata med någon som får mej att framstå som en knäpp blåst brud som inte kan leva utan sitt smink, som har tittat för mycket på dokusåpor och önskar sej silikontuttar i julklapp...ALDRIG!

det enda jag önskar mej just nu är att kunna acceptera & älska mej själv för den jag är...



[ allt är inte som det ser ut på ytan ]

[Anonym]

Vad fint du skriver och vad bra du kan sätta ord på hur du verkligen känner. Anna

[Anonym]

jag känner mej som ett tomt ytligt skal, eftersom jag alltid bara tänker på det yttre och inte kämpar med mitt inre så kommer jag alltid bara vara en tom bubbla, tillslut kommer jag sitta där ensam å övergiven för att jag bara tänker på hur jag ser ut..med en personlighet som är nere på noll..

Precis så tänker jag också. Bara mitt problem är att jag ser ett monster i spegeln. Min stösta önska är att se normal ut som den större delen av befolkningen gör. Jag vill inte vara vackrast utan bara normal. Jag vill inte känna männsikor tycker jag är så ful att de måste undvika mig. Jag gråter också ibland väldigt mycket.

[mua]

hamnade nästan helt i chock när jag läste ditt inlägg. Du är ju precis som jag. På varenda punkt, jätte läskigt. trodde verkligen inte att det fanns någon som kände precis som jag. Du har verkligen fått ner alla mina känslor och förvandlat dem till ord.
Skillnaden mellan dig och mig är att jag sökt hjälp, efter att jag var på gränsen till självmord förra våren. Har fått diagnosen bdd, men kan ändå inte riktigt helt acceptera det, tanken om att jag kanske är ful på riktigt finns liksom hela tiden i bakhuvudet...

Jag känner mig också som ett tomt ytligt skal, där min personlighet bara tynar bort allt mer ju längre jag fortsätter med mina "rutiner". Det borde vara så enkelt att bara sluta sminka sig så länge. Jag kan precis som du inte sluta förens sminket är perfekt. och dom gånger jag går ut utan att det ser perfekt ut, ger en otrolig ångest och jag måste ständigt se efter hur jag ser ut i spegeln. Samtidigt som alla självnedvärderande tankar bara yrar omkring i huvudet, du är ful, misslyckad, du ser ut som ett monster, du är inget värd osv.. jag vill precis som du kunna bara gå ute på stan och känna att jag ser bra ut och inte ständigt oroa mig i bakhuvudet om att sminket kanske kladdat ut sig eller något. Jag kan liksom inte låta bli att jämföra mig med alla, oavsett hur personerna ser ut kommer jag ändå fram till i slutändan att de ser bättre ut än vad jag gör.  och i mitt hopp om att bli snyggare lägger jag precis som du ner en massa pengar på mitt utseende. Men det hjälper inte känslan finns ändå kvar. Det känns som om jag bara förlorar mig själv i all utseende hysteri. Min "roliga" personlighet tynar i princip bort. Är rädd för att mina vänner inte riktigt ska orka mer längre, märker att de tröttnar allt mer. Jag förstår dem. Men dem förstår inte mig, har försökt föklara men det går inte riktigt att förstå om man inte har det själv. De tycker mer att jag är löjligt perfektionistisk och tycker att jag borde vara minde nogrann. Men riktigt så enkelt är det inte, jag är rädd för att om jag är mindre noggran så kommer alla kunna se hur onormal och ful jag ser ut, att jag inte alls är "bland de sötaste som jag känner". Hatar nästan den frasen, "vet" att den inte stämmer men ändå så har jag hört den så många gånger. Den värsta kommentaren av dem alla är ändå:
"du ser i princip likadan ut med eller utan smink" jag vet att det ska vara en komplimang men för mig blir det en förolämpning, eftersom jag så noggrant försökt dölja det med mitt smink.
är så trött på att gå omkring och bära på en mask, utseendemässigt och känslomässigt. Vill kunna känna att jag duger oasett om jag har smink på mig eller inte, det är just det som är mitt problem och jag tror också kärnan till mina problem, jag känner konstant och har alltid känt att jag inte duger.
En annan sak som också är jobbig är att ständigt hålla masken och låtsas som om allt är bra, att jag är en glad partypingla. Jag ger nog intrycket av att ha bra självförtroende, vilket gör att när jag har mina riktigt dåliga dagar säkerligen ger ett lite drygt intryck.

Även på killfronten är du och jag väldigt lika. skillnaden är att jag dejtar men det är ganska sällan...däremot har jag sex men så fort killar visar lite mer intresse så tappar jag liksom intresset. tanken som väcks är: varför vill han va med mig, kan han inte få något bättre? och kan han inte det, vill jag verkligen vara med honom då? Däremot dem som "vill ha mig när de passar" fastnar jag för, och hoppas på att de ska ändra sig och vela ha nåt mer. skulle dom göra det skulle nog sannolikheten vara stor för att mitt intresse för dem även skulle svalna.

Hatar mig själv och mitt liv. Hatar att allt jag gör och tänker är självdestruktivt och bara gör att den hemska spiralen bara fortsätter och fortsätter och det känns som om min självrespekt bara sjunker och sjunker. Terapin har väl hjälpt mig lite att förtå mitt beteende men det har inte kunnat hjälpa mig att förändra det.
ska återigen börja på mina antidepressiva, då det bara gått utför de senaste månaderna. nu är jag så deprimerad att tankar på att bara göra slut på det hela återigen börja komma. Är så trött på allt. vill bara må bra och kunna njuta av livet istället för att ständigt plågas av ångest eller oro, vilket jag gjort dem senaste åtta åren. Även åren innan de var väl inte de lyckligaste men jag kunde åtminstone njuta av livet lite då och då....

[layla]

tack anna!


-> mua
tro mej, jag har inte heller någonsin kunnat tro att det var möjligt att det fanns fler såna som MEJ!
jag har alltid känt mej som ensammast i världen med mina egoproblem. blir nästan lättad men samtidigt så bedrövad över att höra hur många som egentligen lider av det här...jag har alltid trott att jag var the one and only...

det du skriver stämmer också in på mej oerhört bra, och jag vet precis vad du menar med dedär kommentarerna..
"du ser i princip likadan ut med eller utan smink" jag HATAR det...!
här har jag stått och spenderat flera timmar framför spegeln, för att dölja mej själv och försökt förändra mej från monster till princessa (?) och så talar någon klumpig människa om för mej att jag ser likadan ut, innerst inne svider det lika mycket varje gång jag får höra det. och allt det där med att hålla masken..är så trött på det, att gå runt och vara någon som jag egentligen inte är..jag har snart förlorat hela min personlighet känns det som, jag har ingen aning om vem jag är längre, jag har verkligen tappat bort mej själv någonstans på den här mörka vägen...kommer jag någonsin hitta tillbaka?

och som sagt med killgrejen, självklart har jag träffat killar å vart på dejter, men nu har det blivit så illa att jag inte utsätter mej för de situationerna längre. bla pga att jag inte vill "utnyttja" killen och göra honom besviken..när jag sen en vacker dag som alltid..drar mej undan av den anledning att jag inte tycker att jag duger åt honom..eller tvärtom..precis som du skrev..

"tanken som väcks är: varför vill han va med mig, kan han inte få något bättre? och kan han inte det, vill jag verkligen vara med honom då?"
samma tanke drabbar mej varenda gång..

jag känner att det finns så otroligt mycket jag skulle vilja skriva, så mycket jag skulle vilja få ur mej att jag skulle behöva skriva en hel bok om detta...
tiden och orken räcker inte till just nu. men jag tror att de skulle vara väldigt givande att ha någon att dela sina tankar och frustrerande känslor med och skulle gärna vilja skriva mer med dej..vi verkar ha mycket gemensamt..

[mua]

layla
det är verkligen läskigt hur lika du och jag tänker och beteer oss. ä jag tror även jag med att det skulle vara väldigt givande att dela med sig av sina tankar med någon som verkligen förstår! jag skriver gärna mer med dig med. känner precis som du att jag skulle kunna skriva en bok eller nåt om mina problem men orken finns liksom inte där.. hur skulle du vilja hålla kontakt? här eller på msn? jag är öppen för förslag

[layla]

mm tror att det är en bra idé...detta är ett jättebra forum verkligen, men jag skulle gärna vilja prata med någon som känner som just mej..att prata om detta med någon som förstår på riktigt skulle betyda mycket...msn.                  tveka inte att höra av dej!

[mua]

har addat dig på msn nu, så då hörs vi väl snart

[Chianti]

layla....: du tar alla ord ur munnen på mig och då menar jag verkligen ALLA!

Särskilt det där med killar....har alltid bara intresserat mig för dom som inte visat intresse tillbaka för så fort dom gör det så äcklas jag och tycker dom är patetiska som visar intresse för mig..."kan han inte få nåt bättre lixom?"....men nu har jag försökt trotsa dom tankarna och träffat någon som jag tycker om.
Jag har oxå vägrat inse att jag är sjuk trots att jag fick den här diagnosen när jag var 14 år. Ibland tror jag ff att jag inte är det.
Jag ska förmodligen gifta mig i Februari 2008 och har redan ångest för att min pojkväns släktingar ska tycka att jag är vidrig och ful för att inte tala om hur jag ska kunna lyckas undkomma bröllopsfoton...

ni får gärna adda mig på msn båda två om ni vill....

//C

[mua]

Chianti

men det är ju starkt att du kommit så långt att du ska gifta dig, det är stora framsteg. själv har jag inte ens klaat av att inleda ett förhållande...

det där med bröllopsfoton...skit i dina nojor och se glad ut på alla bilderna med din kille, han älskar ju dig för den du är och det ska ju synas på korten hur lyckliga ni är tillsammans. så försök strunta i  dina neativa tankar och bara njut av din dag, för det är precis vad det är..DIN dag, och alla kommer säkert tycka att du är otroligt vacker i din klänning och allt! utstrålning det är det som gör folk vackra.

[orkar inte detta]

Har inte visat mej för ngn utan smink på ca 7 år,, sover med det.. tvättar bara bort det en gång om dan när jag duschar, bakom en låst dörr.. Att sedan stå i timtal å sminka sej igen, Känna paniken växa för varje sekund... Jag vill bara att det ska va jämt, men herregud, DET BLIR VÄRRE Å VÄRRE.. Till slut står ja precis genom svett, besatt, hjärtat slår, Blir bara svartare och svartare under ögonen. Och inte Fan har jag sprungit nåt Maraton denna gången heller.. Inte kunna visa mej utan smink för min familj ens, inte kunna visa mej utan långbyxor eller tröja. Har skit fula "fläckar" som jag fötts med, visar mej inte ens för min egen familj,, Skäms så fruktansvärt. Har inte visat mej utan kläder sen ja va riktigt liten.. Innan jag förstog att ja va annorlunda, innan jag förstog hur alla kollade, innan jag förstog att alla pratade bakom min rygg, skrattade åt mej.. När tillomed min egen kusin sa att ja va ful. Att leva i en Ständig LÖGN.. Det gör jag.. Alltid gömma min fula kropp under kläder, å att ständigt leva under den uppsminkade masken.. Springa å sminka sej flera ggr om dan.. Jag ligger på Botten!!! Vet inte hur mycket mer jag orkar!! I så många år samma visa.. Inte kunna bestämma ngt med ngn för jag vet inte "hur jag ser ut",,.. Alla ggr jag stannat hemma för att jag sitter panikslagen gråter hejdlöst när ja stått å pillat å sminkat tills ja e helt sönder stressad.. Kan inte visa mej ute.. Dom dagar jag facktiskt känner mej stark å lugn så att ja kan sminka mej å känna att jag facktiskt inte e så jävla ful ända e underbara!! Eller rättare sagt dom stunder, Det kan vända sej på några sekunder precis som du skrev.. Usch!! Varför ska jag leva egentligen!! Folk kallar mej snygg... Fy fan hur kan dom ljuga mej rätt upp i ansiktet, det är få ggr jag känner att folk e uppriktiga!! Bara en liten stund kan jag känna , Ha jag ser bra ut.. Men hur ska jag orka leva för dom stunderna?

[orkar inte detta]

Jag Lever I En Stor Lögn!! Gömmer mej ständigt under kläder å smink.. Varför

[lillasyster]

Hej på er alla!

Jag har inte bdd men jag tror att min syster har det.
Jag funderar väldigt mycket på det här,vad kan man göra för att
ni inte ska tycka att ni är fula?Jag tycker t.e.x att min syster är jättesnygg,och även andra som jag har sett på bilder som har
bdd,ibland tycker jag det verkar som alla som har bdd är snygga.
Vad beror detta på?Jag har ett förslag,kanske det är dåligt,jag vet inte.om ni med bdd hade möjlighet att träffas och på så sätt
tala om för varandra att ni är inte fula.Jag förstår inte att ni tycker att  ni är fula,det måste bero på något annat att ni tycker så.
Hoppas att ni inte blir arga på mig nu för att jag säger så här,
jag kan inte prata med min syster om det här ,hon blir rasande.