Ensamhet...

[CyanideCupcake]

Âr det bara jag som hatar ensamheten som bdd för med sig? jag har aldrig haft speciellt många vänner ändå men sen jag började inse hur ful jag är har det blivit värre och värre. Jag har en vän jag umgås med, den andra har jag bara träffat två gånger sen december och de dagar det är riktigt illa klarar jag inte ens av att visa mig för min familj. Stänger in mig i lägenheten och bara fotar

[ESM]

Ensamheten är det absolut värsta som den här sjukdomen för med sig. Själv har jag inte en enda vän att umgås med. Jag höll mig borta för länge, och inte fanns det någon som stannade kvar efter flera år av undvikande. Men jag lägger inte skuld på någon, jag förstår ju att det är mitt handlande (eller icke-handlande, rättare sagt) som bär ansvaret. Så är det.

Men dags att se framåt nu; Hur skaffar man egentligen nya vänner?
Visst, det kanske inte är läge för nya bekantskaper när bddn är som svårast, men om man tänker på längre sikt, när förhoppningsvis saker ser ljusare ut?

Någon som har lite tips?

[Annie]

Jag känner mig oxå ensam, jag har vänner, inte tonvis men en del.
En som jag träffar en gång i veckan och två som jag träffar mer sällan.
Bdd för med sig stor ensamhet och jag skulle vilja ha en vän som är likasinnad och som oxå har bdd så att man kan förstår varandra lite bättre och prata om dethär utan att känna den där skammen el utan att man ska känna sig som ett "Freak"

Jag är en tjej på 21 år och finns i uppsala.
Ni kan nå mig på min msn annie_lazo@hotmail.com

[ESM]

Annie, jag lägger gärna till dig på msn. Skulle vara skönt att prata med någon i samma sits som en själv, inte sant?
Själv är jag 18.

Kram

[Annie]

Gör det!
Så pratar jag med dig där gärna nån dag snart.
Ska försöka vara där imorn vid sju tiden om du kan?

[ESM]

Vad bra!
Imorrn? Menar du idag då? (ser att du skrev det 00.15 inatt).
Loggar i alla fall in vid 19 så får vi se 

[Beskyddaren]

Tveklöst är denna isolering man dömmer sig själv till det hemskaste. Jag sitter nu hemma själv. HELA min familj är bortrest och jag är inte med för jag känner mig för ful för att ens vara med dem. Trots att jag vet hur älskad, stöttad och förstådd jag är. JAG vill skona dem från att ha mig med. Väljer hellre att sitta hemma själv i två veckor och vara skiträdd (mörkrädd, rädd för ångest, rädd för mig själv). Kan ju inte be någon kompis komma och hålla mig sällskap på kvällar/nätter
eftersom att jag har massa sår i ansiktet jag skapat, som vätskar sig. Kan inte låta NÅGON se mig såhär. Kommer inte kunna ta mig till mataffären så jag får hålla till godo med vad som finns hemma och det som växer i trädgården. Om jag får panik och inte klarar av att vara själv måste jag åka båt (bland massa människor) ner till Gotland där min kära familj befinner sig. Vilket såklart inte går. Egentligen finns en massa möjligheter till sällskap uppdukade om jag tillät mig eller bjöd till lite själv. Men nej. Helllre är jag hungrig och skiträdd i två veckor än tillåter mig något socialt. Tick-tack...livet rinner bort och går upp i ett moln av ensamma tankar, dyra hudkrämer, tårar och alsolsprit.

[laktoos]

Känner mig också ensam efter självald isolering från allt socialt i snart 4 månader. Bor fortfarande hemma och ser inga andra människor än mina föräldrar. Då och då händer det att jag tar mig ut på promenader eller cykelturer, men det ökar nästan bara känslan av isolation när man gör allting själv.

Allting samlat tär på mig; depressionen, BDD:n och isolationen. Att inte ha nånting att se fram emot. Att hela tiden veta att problemet sitter i en hy som inte går att förbättra. Att bara må så jälva dåligt hela tiden. Jag är 21 och har ingen som helst aptit på livet.

Mitt nuvarande jag är den totala skillnaden mot den jag var ett par månader i vintras. Jämfört med nu så lekte verkligen livet då. Med hjälp av en självhjälpsbok med KBT-terapi för BDD förträngde jag fokuset på min hy och levde ett normalt liv ett par månader. Men det höll inte och jag föll in i depressionen jag inte tagit mig ur än. Nu står mitt enda hopp till att jag hittar en KBT-terapeut med kunskap om BDD, för det här håller inte länge till. Varje dag, hela tiden sliter jag ner mig själv mentalt. Jag vet inte hur länge till jag orkar.

KBT-terapi ska hjälpa mot BDD, men jag känner ändå just nu tvivel mot att jag nånsin ska bli bättre så länge min hy är som den är. Vissa människor är inte födda med anlag för en bra eller vacker hy. Vilka krämer jag än använder kommer min hy aldrig bli så bra som jag vill att den ska vara. Överallt kan man läsa om kurer och tips för en bättre hy, och det gör mig ännu mer stressad. Ofta känns det som att hur ens hy ser ut beror på hur man sköter den, men så är det inte.

Jag skäms över min hy. Jag borde inte ägna en tanke åt att leva ett "normalt" liv. Inte så länge jag ser ut som jag gör.

[ESM]

Åh Laktoos, jag känner verkligen med dig! 

Har själv isolerat mig sedan ett halvår tillbaka, och jag vet, den ensamheten man skapar är så j*vla... fruktansvärd!
Första tiden orkade jag inte ta tag i mig själv överhuvudtaget, sov mest bara hela tiden.
Numera försöker jag skapa "uppgifter" här hemma att göra vara dag (bor också med förälder). Ger mig mer energi, och är även bra för självförtroendet. Du vet, när man "fixar" och löser saker... man känner sig inte lika värdelös då.

För övrigt tränar jag också, vilket är ett stort lyft för humöret, tro mig! Som tur är (eller otur) så behöver jag inte gå ut för att få motion utan kan bara ställa mig på löpbandet. Tidigare kunde jag inte gå ut efter klockan 6 på morgonen p.g.a. rädslan att stöta på någon. Numera går jag inte ut alls... (Hm, det ska nog bli en "uppgift" att ta tag i så småningom också).

Hoppas saker blir bättre för dig! För oss alla...
Kram 

[CyanideCupcake]

Kommer inte kunna ta mig till mataffären så jag får hålla till godo med vad som finns hemma och det som växer i trädgården.

Det där gjorde mig så jävla ledsen. Fanihelvetesjävla RÖV att den här sjukdomen ska vara så grym. Finns det ingen som kan handla åt dig? Kanske kan du säga till en kompis att du har feber och inte orkar själv? Hemskt att ljuga, jag vet, men....så kanske du kan fixa lite med persienner ljuset och så innan de kommer och lämnar av grejorna? Vet inte vart du bor men skulle handla åt dig om jag kunde. Har varit i liknande situationer och det är så jävla fruktansvärt. Minns en gång i vintras, skulle träffa en kompis efter jobbet och gå och sola men hade en fulattack. Visste att jag inte skulle hem än på ett tag och hade inte ätit på hela dagen (tanken på att sätta mig ner på jobbet och äta något och ge mina chefer tid att upptäcka min fulhet gav mig panik). Ville så gärna köpa en korv eller något, vadsomhelst, på torget och manade mig själv framåt. Bara en bit till, bara en bit till...cykla en liten bit till. Dolde ansiktet i halsduken och vände bort det om en bil körde förbi. Bara en bit till. Närmade mig gatuköket och var nästan framme...men jag kunde inte. Det stod folk utanför och det avgjorde saken. Jag har nog aldrig varit så hungrig som då men jag KUNDE bara inte. Den avsmak och den chock deras ansikten skulle visa om de såg mig var inte värd det.

laktoos: I so know the feeling. Satt och sminkade mig imorse och kladdade med min foundation med min chefs "omtänksamma" ord ringandes i huvudet när TV Shops reklam för Sheer Cover kom på. Jag hatar, hatar, HATAR den där jävla reklamen. Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig att få en sådan hy även om jag blir av med min äckelrosacea och de är så jävla glada och lyckliga och vackra att jag spyr. En tjej berättade att hon inte visade sig osminkad ens för sin make och när han skulle kyssa henne adjö på morgonen dolde hon ansiktet med täcket. (Lite BDD-tänk där, ja...). Men sen hon hittat Sheer Cover var hon SÅ lycklig och helvetes jävla fan att jag sväljer det. Jag vet bättre än så, jag är intelligent, men mina känslor tar överhanden. Jag hoppas, drömmer, VET att jag också kommer bli sådär bubblande skaka-på-huvudet-i-busig-glädeje-lycklig bara min hy blir bättre och jag får se ut som jag vill. Helvete.

[Beskyddaren]

Godessceline:
först tack för omtanken. Nej alltså jag kan inte be någon handla åt mig. Tyvärr. Det innebär hur jag än vrider och vänder på det att jag blir tvungen att bemöta den personen och det är otänkbart. Känner med dig i det du berättade om också. Man vill saker så att det värker, men det går, går, går bara inte. Ett väldigt målande exempel på en sådan situation är att jag hade tid hos en hudläkare för ett par dagar sedan (som jag väntat på i över 4 månader), men jag kunde bara inte ta mig dit eftersom jag tyckte min hud var för äcklig och ful (jaa, det är tillåtet att skratta åt mig). Men för mig är hon också en människa (med ögon) och jag vill inte att en jävel ska se mig. Jag kan sitta här själv hungrig och ruttna bort med mina blödande sår som jag flitigt underhåller. Livet är fantastiskt.

Och alla dessa hudvårdsrekomendationer man slits emellan. Fyfan. Man vet inte om man ska lita på hudläkare, hudterapeuter, sitt sunda förnuft, reklam, naturliga produkter eller psykologer som tycker att man ska skippa "allt" och "bara" jobba med sina tvångsmässiga tankar kring hela hudvårdsrutinen. blä på hela skiten!

[M]

Känner igen mig precis. Jag känner att jag inte ska få träffa människor, ska inte få ha kul för att min hy kommer bara förstöra allt. Jag är för ful och hemsk för att få träffa nya människor, jag är bäst på att stanna hemma och städa. Då känns det som om jag gör något iallafall. 

[.]

Helt total ensamhet är för mig helt otroligt frukansvärt. Som mest var jag helt ensam i 2 veckor, och då började jag planera (detaljerat) självmord. För övrigt, så har jag inga alls nära vänner att umgås med, bara en hel del bekanta.  Vill helst bara sluta existera...

Så otroligt frustrerande, att man inte kan göra någonting, för att förbättra sin livssituation.   

[CyanideCupcake]

Ett väldigt målande exempel på en sådan situation är att jag hade tid hos en hudläkare för ett par dagar sedan (som jag väntat på i över 4 månader), men jag kunde bara inte ta mig dit eftersom jag tyckte min hud var för äcklig och ful

Jag har samma dilemma....går inte på p-piller längre och skulle därför kunna börja med Tetralysal igen utan risk. Grejen är att det är ingefär två år sen jag var hos hudläkare sist vilket innebär att receptet jag fick då har gått ut för längesen. Jag hoppas och ebr att min hudläkare ska vara kvar och att han kan acceptera ett brev som tillräckligt för att skicka mig ett nytt så att jag slipper åka dit. När jag var där för första gången satt han (han var för övrigt skitsnygg, tack som fan...) och en kvinnlig kollega på var sin sida om mitt ansikte och studerade min hy genom förstoringsglas. Den du, Berta. Hade inte BDD då (om jag nu utgår från att jag har det...tvivlar fortfarande emellanåt) så det var inte fullt så illa, 'även om det såklart kändes obehagligt i alla fall. Han tog även biopsi den gången för att vara säker så någon sådan situatioon behöver jag tack och lov inte befinna mig i igen. Skulle hellre -och det här menar jag- skära halsen av mig än att utsätta mig för det igen. Gud, jag hoppas att det räcker med ett brev...jag finns ju i databasen så det är väl bara att ta fram mig där? Jag vill inte dit igen, vill inte, vill inte, VILL INTE!!! Det kommer att vara så självklart för alla på sjukhuset varför jag går in på hudmottagningen att jag lika gärna kan ha en skylt om halsen och ens tor neonpil ovanför huvudet. Och det är inte bara huden...den är jag ju uppenbarligen där för att fixa så det gör saken en tusendel bättre. Men resten. Resten av ansiktet som de kommer att se och som kommer att få dem att tycka så fruktansvärt synd om mig som är där för ett desperat försök att fixa hyn och genom det se representabel ut, men som fortfarande har resten av ansiktet jag måste gå runt med. Helvete.

[Beskyddaren]

På något sätt är man liksom rädd för respons av alla slag. Man vill ju inte att hudläkaren (i det här fallet) ska bekräfta att det verkligen ÄR ett problem i den skala man själv upplever det. Samtidigt blir man sjukt frustrerad när/om de tittar på en som om man är en idiot och inte förstår vad man gnäller över. Man tänker liksom att det är skönt om det är något som "finns" och går att åtgärda med någon kräm eller whatever och sedan får man må bra (illusion, illusion... ). Men man vill samtidigt inte höra att man har något problem. Har för övrigt inget vidare förtroende för hudläkare. Var hos någon gubbjävel i höstas med eksemet på mina ben. Utan att tala om vad han skulle göra så "stämplade" han bort hud både från fram och baksidan av låret. Det har resulterat i att jag nu har två mörklila ärr (punkter) på typ exakt samma höjd på fram/baksida av samma lår. Ser helt galet ut. Tack för ännu en sak att fixera mig vid och må dåligt över!

 Jag vet exakt hur sjukt stressande det är när de ska glo på ens hud under fruktansvärd belysning genom förstoringsglas och fälla olika kommentarer.
Jag fick en tid bara ett par dagar efter den tid jag avtackade mig. Vet inte hur jag ska utvärdera det besöket. Hon granskade mig med en hjälplös blick från topp till tå och sa att det inte fanns någon acne att tala om och att hon därför inte kunde skriva recept på något. Det fanns enligt henne inget att behandla. BULLSHIT! Bara för att jag hade smink på mig. Hon tyckte att jag skulle arbeta med mitt "problem" på annat vis...? jaha?
 Jag har satt mitt hopp till en kosmetisk/fysisk lösning på att jag mår dåligt eftersom jag inte får någon effekt av diverse psykologiska hjälpmedel. Vet som sagt inte därför óm jag ska skratta eller ta livet av mig efter det läkarbesöket...