Angående relationer

[jonas]

Hej alla. Jag är ganska ny här på forumet och har än så länge mest läst andras inlägg.
Det har varit befriande, skrämmande och insiktsfullt. Befriande för att jag inser hur många det är som i stort sett delar mina tankar och känslor. Skrämmande för att jag förstår hur mycket negativa krafter som verkar där ute - hur mörka tankar kan ta över. (Jag tänker tillbaka på de år jag har lidit av BDD och vad det har inneburit med brustna relationer och förlorade livsögonblick.) Insiktsfullt och hoppfullt eftersom så många av er är kloka. Ni stöder och kommer med bra tips och råd och ger förhoppningar om förbättring. Jag vet att man kan bli bättre, då jag själv har blivit det. Men det känns som ett ganska stort steg återstår till att bli helt bra igen (vad det nu innebär?).

Jag har funderat kring många saker när jag har läst era inlägg. En sak är att flera av er har pojk- eller flickvän. Det är naturligtvis jättebra. Men hur får ni in BDD:n i era relationer och hur tar er partner det hela?

Själv sprack mitt senaste förhållande efter nära tre år. Jag berättade mycket för min dåvarande flickvän. Hon blev den som lättade på ventilen till mina instängda tankar och känslor. Det var skönt men hon hade svårt att förstå mig och ta mina problem. Jag visste inte vad BDD var då och kunde inte definiera mitt tillstånd. Samtidigt skämdes jag oerhört för att påverkas så mycket av mina hudproblem.  Vi lyckades tyvärr aldrig hitta en bra balans i förhållandet. Jag ville öppna mig för henne. Hon ville också det, men hade samtidigt svårt att ta när jag mådde dåligt. Tillslut fick hon kalla fötter så fort hon märkte tendenser till att jag inte mådde bra. Hon kunde liksom inte förstå eller acceptera det. Så stundtals stängde jag inne mina känslor av rädsla att förlora henne.

Så hur löser ni era förhållanden och relationer? Hur mycket ska man berätta egentligen? Vissa av er skriver att ni i stort sett bara umgås med er pojk- eller flickvän. Så var det periodvis även för mig och jag tror det var det som gjorde att förhållandet inte höll i längden.  
Min fråga är väl egentligen: Hur tycker ni att man ska förhålla sig till omgivningen med sina problem?

Kram Jonas

[Anonym]

Korta romanser räknar jag inte.
Jag har knäckt 2 förhållanden på 2 respektive  6 år(varav det sistnämnda i höstas) Det på 2 år visste jag inte om att jag var sjuk i den bemärkelsen och då var jag inte SÅ hårt drabbad som jag vart senare men ändå tillräckligt för att det skulle gå åt pipan. Förhållandet på 6 år var jag helt öppen med problemen jag hade(givetvis intge vid första träffen, men efter ett tag då hon visste vem jag EGENTLIGEN var när jag inte hade dessa problem(när jag träffade henne så mådde jag inte så värst dåligt etc, annars hade det inte blivit något förhållande överhuvudtaget givetvis eftersom när tvånget är i full kraft tänker man inte på att vilja gå in i en relation, i alla fall inte jag!) Hur som helst så var hon mycket förstående i början, men allt eftersom blev det bara jobbigare och jobbigare. Jag ville aldrig ha sex eller umgås med andra eller göra andra saker tillsammans utan hela min sjukdom var i centrum i långa perioder eller rättare sagt det mesta av tiden under dessa år. Klart att hon inte orkade. Hon är ju frisk för tusan och vill leva, INTE överleva och ta hand om mig och ta hänsyn till mig för jämnan. Jag stoppade henne aldrig att göra saker med andra kompisar etc eller att jag var stygg mot henne men helt klart är att hon stod inte ut. Jag kan förstå det, samtidigt som hon förändrades som människa också, men det gör väl alla på ett eller annat sätt. Men det var inte till det bättre för mig i alla fall. Tankarna kommer tillbaks på henne ofta, och man ger sig själv skuldkänslor för hur man var och allt det där. Men när man mår bättre fattar man att jag inte gjort det medvetet och att man saknar just HENNE är mer att man inte tror att man skall hitta någon annan eftersom man har det som man har det. Någon annan som knäckt lite förhållanden pga av OCD/BDD/SF?

ocdbddkillen32

[Anonym]

Jag börjar bli sååå nervös nu. Min pojkvän har varit bortrest i 2 månader och kommer tillbaka om 3 veckor. Samtidigt som jag är jätteglad att äntligen få träffa honom igen så är jag väldigt nervös att jag inte ska vara tillräckligt fin när han kommer. Tänk så har jag ändrats massor till det sämre, det känns så. Jag vet att han inte bara älskar mig för mitt utseende men nu när man inte setts på så länge så vill man verkligen inte att hans första tanke ska vara: Oj, var hon så ful!
När vi har pratat på telefon så säger han oxå hela tiden saker som att han längtar efter att se mitt vackra ansikte och att han hela tiden tänker på hur söt jag alltid är. Han vet inte att jag har bdd och att sådana "komplimanger" får mig att må jättedåligt. Jag kan inte leva upp till hans bild av mig och känner mig bara mer ful och otillräcklig. Jag tänker att han minns fel och att det är synd att han minns mig som söt för då kommer han bli så besviken när han väl ser mig igen.
Har bokat in frisören och ansiktsbehandling, köpt brun utan sol och nya kläder m.m. men känner ändå att vad jag än gör så kommer jag inte att duga. Ibland vill jag bara göra slut och ligga hemma och bara vara ensam med ingen som tittar på mig. Men jag vet att det är sjukdomen som talar och jag vet att jag mår ännu sämre när jag skärmar mig från mina vänner. Jag måste bara åter igen intala mig att mina vänner och framförallt min älskade pojkvän inte dömmer mig lika hårt som jag dömmer mig själv.
Det här med relationer är verkligen svårt!!!
Kram/Sofia

[Malins mamma]

Hej Sofia!
Du behöver inte vara orolig för att han ska tycka att du har blivit ful. Det han pratar om är ditt "grundutseende" och det ändras inte på några månader.
Tänk på att eftersom du har bdd så är det skillnad på vad DU SER och vad POJKVÄNNEN SER och att det är skillnad på vad DU TROR ATT HAN TÄNKER och vad han VERKLIGEN TÄNKER.

Som BDD-drabbad projiserar man sina egna tankar på andra, man tror att andra tänker det man själv tänker, men det är inte så.
Att du inte skulle duga är DINA tankar, inte din pojkväns. Låt HONOM avgöra om han gillar dig och ditt utseende. Lita på vad han säger och försök att inte låta BDDn påverka dig.
Pga BDD dömer du dig själv väldigt hårt men det gör inte andra.

Och så en VIKTIG sak, håll fast vid dina vänner och vid din pojkvän (om det är en bra kille alltså), de är väldigt viktiga för att inte BDDn ska få ett starkare grepp om dig.

Hälsn. Malins mamma

[Anonym]

Hej, jag är gift  och har ett barn och ett på väg.
Min man började märka mer och mer att det inte nåt som stämde när jag började neka till att gå ut och träffa folk tex. Jag har inte fått en diagnos för BDD, men jag har alla dessa besvären och hatar mig själv och tycker att jag är den fulaste och osmakligaste människan någonsin har funnits. Min man läste en artikel om BDD och insåg att det var det jag hade han sa det till mig att jag ska prata med någon, men nekade till att jag inte lider av BDD och även om jag skulle söka hjälp skulle dem nog inte veta vad det är ändå.
Men han är väldigt förstående till att jag mår som jag gör och vet en del av min bakrund men visst tycker jag synd om han när han säger att vi har blivit bjudna till några på fest och jag hittar på nån anledning till att inte gå men ber han att gå själv, vilken han inte gör. Även när vi gifte oss så kännde jag mig så förnedrat ful.
Spelar ingen roll om min man säger att jag är den vackraste, så har jag sagt åt han inte säga det mer. det är kränkade för mig.
Han är väldigt kärlekskrank person som vill ha mycket närhet vilket jag tycker är jobbigt och känner mig äcklad. jag tror egentligen tycker man om sig själv så tycker man om andra.
Hälsningar memma

[Anonym]

Gud vad jag känner igen mig i det Sofia skrev. Läskigt mycket...

[Malins mamma]

Hej memma och anonym 20 juni!

Jag vill bara önska er varmt välkomna hit och jag hoppas ni kan ha lite nytta av att läsa vad andra har skrivit här.  

Anonym, är du också på väg att träffa någon som du inte har sett på länge? Berätta gärna lite mer om du vill.

Hälsn. Malins mamma