Insatiable,
Jag vet att det är ett dumt tankemönster, men det som gör problemet riktigt jobbigt är att man inte måste ha BDD för att tänka så här. Jag har pratat med personer som inte är sjuka, som känner det som om utseendet är det enda som betyder något här i världen och att personer med ett fördelaktigt yttre har det mycket lättare än andra.
Jag vet att det här ställer till med problem för många. SpegelSpegel har skrivit flera gånger om detta också, att även friska personer pratar om utseendet och tycker att det är viktigt att se bra ut, att de har komplex för diverse saker i utseendet och att de tycker det är jobbigt när de får finnar osv. Det kan tyckas vara samma sak som för BDD-drabbade. Men det är det inte, inte på långa vägar.
Skillnaden är vad man lägger för innebörd i vad utseendet betyder. Man kan säga det med precis samma ord men det som för er är ett villkor för att överhuvudtaget kunna leva normalt, känna sig nöjd och lycklig är för friska bara en del av tillvaron. (I ett visst stadium i tonåren är somliga kanske som allra närmast att ha liknande uppfattningar som BDDare har men i övrigt så är det stor skillnad.)
Exempel:
BDDare: "Jag är ful." = Jag måste tänka på i vilken vinkel folk ser mig, jag försöker sminka mig så att defekten framträder mindre, jag måste tänka på hur belysningen faller, jag får panikattacker, jag skäms för mitt utseende, jag måste undvika kameror, jag gråter, jag kan inte följa med kompisar ut, jag tänker på mitt utseende hela tiden, jag står i timmar framför spegeln, jag har ingen framtid, ingen kommer att kunna älska mig, jag måste bespara andra från mitt hemska utseende, jag får depression, jag måste slösa bort en massa pengar, en massa tid och en massa energi för att överhuvudtaget kunna visa mig, jag orkar och klarar inte av att jobba/gå i skolan osv osv.
BDDare: "Jag är fin." = Jag blir bra bemött och uppskattad utan att förtjäna det, folk är vänliga mot mig och behandlar mig med respekt, killar/tjejer stöter på mig eller ger mig komplimanger när jag är ute, jag har mycket större chans att få det jobb jag vill ha, jag kan välja vilken kille/tjej jag vill ha, jag behöver inte tänka på hur jag ser ut, jag kan göra allt det jag vill göra, mitt liv blir så mycket enklare, jag kan göra spontana grejer utan att förbereda mig i flera dagar, jag kommer att vara lycklig. Jag kan känna mig fri att göra vad jag vill, våga göra saker om jag inte behöver oroa mig för utsendet. Jag behöver inte vara rädd för vad folk tycker och tänker, osv osv
BDD-fri: "Jag är ful." = Folk har olika tycke och smak, det finns antagligen nån som gillar mitt utseende, jag har sett massor med exempel på folk som är mindre snygga (i mitt tycke) och ändå har de både partner och barn. I mitt dagliga liv spelar det ingen roll hur jag ser ut, hur jag blir bemött av andra beror på hur jag bemöter dom, inte på mitt utseende. Andra människor har sina egna problem att tänka på, för dem spelar det ingen roll hur just jag ser ut. Mitt värde ligger inte i utseendet.
BDD-fri: "Jag är fin." = Folk har olika tycke och smak, antagligen finns det nån som inte gillar mitt utseende, jag har sett massor med folk som är snygga (i mitt tycke) som ändå är ensamma och olyckliga. I mitt dagliga liv spelar det ingen roll hur jag ser ut, hur jag blir bemött av andra beror på hur jag bemöter dem, inte på mitt utseende. Andra människor har sina egna problem att tänka på, för dem spelar det ingen roll hur just jag ser ut. Mitt värde ligger inte i utseendet.
Det här är kanske en överdriven och mycket generaliserad beskrivning men jag hoppas ni ser skillnaden, för en BDD-fri person spelar inte utseendet alls lika stor roll som för en som lider av BDD. Även om man är missnöjd med nåt i sitt utseende (vilket de flesta är) så är det ingen katastrof som förstör ens liv på det viset som det gör för BDD-drabbade.
Mvh Malins mamma
