Min mamma har BDD...

[Anonym]

... och hon har fört över det på mig

Ända sedan jag kan minnas har hon försökt ändra på mig, få mig att ha andra kläder, annan frisyr, sminka mig osv. Redan innan jag började gå upp i vikt tjatade hon ständigt att jag inte skulle äta för mycket, "du behöver inte ta den kakan", "akta så att du inte blir tjock" - då var jag 10 år, smal som en pinne och kände mig fet! Jag har haft stora problem med mina föräldrar, inte haft några vänner förrän jag var över 20, gått i terapi, knaprat mediciner... Tyvärr har jag också ätit för mycket som någon slags försvarsmekanism, och nu är jag tjock på riktigt. Jag väger nästan hundra kilo (fakta) och är ruskigt ful (antagligen inte sant, men jag tror på det själv). Många dagar kan jag inte gå ut för att jag ser så hemsk ut, och jag kan nästan aldrig gå på någon fest...

Har försökt acceptera hur jag ser ut, men varje gång jag gör framsteg hör jag min mamma klaga på mitt utseende... Det är dieter, viktminskningsprogram, motion, ansiktsbehandlingar och besök hos frissan och jag vet inte vad. Det senaste var att hon försökte muta mig med pengar för varje kilo jag går ner... Visst, jag vill väl själv gå ner i vikt, men framförallt vill jag höra min mamma säga att jag duger! Det skulle hjälpa mycket mer...

Hon har själv BDD, men vägrar inse det. Vad hon ser i spegeln är inte vad någon annan ser...

Nu har jag fyllt 30 och borde väl inte bry mig så mycket om vad min mamma tycker, men nu har jag fastnat i en depression med panikångest och social fobi, kanske har jag också fått BDD själv - jag har fått nog nu! Vill inte må så här längre! Kan inte jag få vara glad och nöjd med mig själv, det finns ju massor med feta och fula människor som går omkring på stan utan att skämmas...

Har läst många kloka inlägg i forumet, och nu hoppas jag ni har något förslag på hur jag kan få min mamma att sluta kritisera mig... Finns det något jag kan säga till henne eller göra så att hon slutar? Det vore förstås bra om hon kunde få hjälp med sina egna problem, men det går väl inte så länge hon inte själv tycker att hon har några problem?

/M

[Anna-78]

Det låter som om du måste försöka visa för din mamma att du lever ett eget liv. Har man sin mamma väldigt nära geografiskt (det vet inte jag om du har) så är det klart svårare eller värre när man försöker att ta avstånd från sin mor. Det är din vuxna rätt att kunna bestämma över dig själv.

                    -------------------------------------
 Har läst många kloka inlägg i forumet, och nu hoppas jag ni har något förslag på hur jag kan få min mamma att sluta kritisera mig...
Det måste börja hos dig själv. Du kan visa din mamma att du klarar dig utan hennes pikar i den här frågan, hon har ju lagt näsan i blöt tillräckligt länge redan!!

Jag hade ett väldigt nära band med min mamma till tjugo och de några, men sedan tyckte jag att det var dags för mig att leva mitt eget liv. Kram

[Anonym]

Hej Anna,

Tack för ditt svar!

Du kan visa din mamma att du klarar dig utan hennes pikar i den här frågan, hon har ju lagt näsan i blöt tillräckligt länge redan!!

Jag har sagt flera gånger till henne att hennes kommentarer får mig att må dåligt, men det har tyvärr ingen effekt. Vet inte vad jag ska göra, om jag inte ska ta avstånd från henne helt... (har funderat på det, men man har ju bara en mamma trots allt)

/M

[Malins mamma]

Hej M!

Det verkar som att din mamma lider av BDD by proxy och troligen även av BDD...??
Jag har läst om flera BDDare som har föräldrar med BDD by proxy.
Bla Anna på BDDCentral. Hon skrev så här i en fråga till Dr C:

"I think some of us, besides dealing with our own BDD, may be dealing with BDD-by-proxy issues, as well. I've been giving this some thought as you know, since you first brought up the subject here, and I'm sorry if I keep returning to this, but I do see more and more how this has significantly affected some of our lives. Not all of us, of course, but some of us. And I do think it was important in my own development of my BDD.
 
What would you recommend to a BDD-sufferer who is dealing with a family member (parent or spouse) with BDD-by-proxy issues? How do we best handle this situation, to minimize the negative impact their disorder - their behavior - would have on us, on our disorder?
 
I mean, someone with BDD-by-proxy will feel compelled by their disorder to criticize and demean our appearance, and he or she won't get help for their disorder (there's nothing wrong with them, they're "just teasing," or just being "honest," or we're overly sensitive, etc., etc.,) and you know how devastating this kind of on-going criticism and ridicule can be, especially, coming from a close, personal relationship.  Even when it's obvious what the person's doing, it still pushes all the right BDD buttons.
 
So, what does someone who's living in the same household with a family member with BDD-by-proxy do, to defend themselves, or to lessen the impact this behavior will have?  
 
Say, a teenager who isn't old enough to leave home yet?  Or a BDD-sufferer with a spouse with this behavior?
 
What do we do to lessen the damage, if the living situation can't be escaped?"

Dr C svarade såhär:

 "I would suggest that dealing with BDD by proxy is not really different from dealing with other negative or critical comments and what might be describe as abusive behavior on the part of someone else in your life.
 
Effectively dealing with it begins by understanding that it is not the event (like someone else being critical) it is what we think about it that causes the distress.
 
We can always focus on what we think things mean, what we tell ourselves about events and by modifying this modify the impact of the events."

Nu har jag fyllt 30 och borde väl inte bry mig så mycket om vad min mamma tycker,
Finns det något jag kan säga till henne eller göra så att hon slutar?

Alltså det bästa du kan göra är att inse att detta är din mammas problem, att hon jämt kritiserar ditt utseende beror på hennes sjukdom och det har egentligen inget att göra med ditt utseende.

Jag tror inte du kan göra nåt för att få henne att sluta, (om hon inte får insikt och behandling för sin sjukdom), även om du hade ett "perfekt" utseende så skulle hon hitta saker att kritisera.

Det beror inte på att hon skulle vara elak eller att det skulle vara nåt fel på ditt utseende, utan på att hon lider av ditt utseende på samma sätt som andra här lider av sitt eget utseende. Hon ser "fel" som inte finns (som när du var i 10-årsåldern och var smal som en pinne) och överdriver betydelsen av ev verkliga "defekter".

Det enda DU kan påverka är vilken betydelse du själv lägger i hennes kritik.
Tänk på att det är din mammas sjukdom som "talar" och inte din riktiga mamma. Om hon vore frisk så skulle du säkert duga hur än du skulle se ut.

BDD är en superjobbig sjukdom, BDD by proxy är om möjligt nästan ännu mer förödande.
Den drabbar både den som är sjuk + en närstående (barn). Den sjukes makt att göra nåt åt utseendet minskar i takt med att (i detta fall) barnet blir äldre = lidandet blir värre, och barnet löper stor risk att utveckla BDD själv, dels av genetiska skäl och dels av den överdrivna fokuseringen på barnets utseende.

Jag tycker inte du ska ta avstånd från din mamma, hon har det säkert svårt, men försök att överse med och inte ta åt dig av hennes kritik. Det är inte dig det är fel på, det är hon som lider av en svår sjukdom.

Mvh Malins mamma

[SpegelSpegel]

Jag vet inte så mkt om bdd py proxy, så jag kanske inte borde uttala mig, men jag tycker ändå att din mamma är en vuxen människa som har ansvar för sitt eget beteende och borde tänka efter hur hon behandlar sitt eget barn. Att acceptera att hon har en sjukdom behöver inte betyda att acceptera att hon behandlar díg illa.

Vi som har "vanlig" bdd har ju destruktiva tankar om vårt utseende i princip jämt,det är svårt att kontrolera, men vi kan ju ändå kontrollera oss så pass att vi inte pratar om vårt utseende eller pysslar med ritualer i situationer då det vore olämpligt, t ex när vi lyssnar på ngn som haft ett dödsfall i familjen eller i ngn formell situation där fokus ej ligger på våra privata problem. Din mamma kanske tänker perfektionistiskt kritiskt om andras utseende utan att kunna hjälpa det, men är hon normalintelligent och har ett litet uns social talang förstår hon hur mkt det kan såra andra när man säger sånt högt. Är det så att hon MÅSTE säga kritiska saker lutar det väl mer åt att hon lider av tourettes syndrom, alltså att hon tvångsmässigt säger olämpliga saker som ticks, men jag tycker ej det verkar så i inlägget.

Det är ett val hon gör att säga saker som kränker din integritet och får dig att känna att du är misslyckad. Det är inte okej, tycker du borde konfrontera henne ordentligt och berätta för henne hur illa hon gör dig och att hon inte hjälper dig att gå ner i vikt genom att få dig att må dåligt om det är det hon tror.  Berätta för henne att hennes ständiga hackande har gett dig obefintligt självfötroende och panikångest, att det leder till att du har problem med sociala situationer, att du känner dig värdelös, att du tröstäter, går i terapi och äter medicin(om hon inte redan vet detta) Hon måste fatta vidden av konsekvenserna hennes psykande har fått. Ändrar hon inte sitt beteende, och vägrar att erkänna att hon gör ngt fel, då tycker jag nästan du bör säga upp bekantskapen med henne för en tid, så att hon förstår hur svinigt hon betett sig.

Om du tror att du själv håller på att utveckla bdd är det ju väldigt skadligt för dig att umgås med ngn som behandlar dig så. En annan sak, du kan ju kanske visa henne den här sidan eller skriva ut ngn artikel om bdd och visa henne, inte för att jag tror det skulle hjälpa så mkt, men det skadar väl inte att göra henne uppmärksam.

Hoppas verkligen det här ordnar upp sig M, det låter som en mardröm för varje bdd-drabbad att ha en förälder med ett sådant betende, lider med dig, du förtjänar absolut inte att behandlas så.

[Anonym]

Det här med att ta avstånd eller inte. Kanske är det det man behöver göra ett tag för att ens mor ska förstå att här menar jag faktiskt allvar!! Bara för att man tar avstånd behöver inte det betyda att bandet mor dotter är borta. Hon är ju din mamma oavsett vad som händer. Med det i bagaget kan det kanske hjälpa att man tar ett litet kliv från henne och besämmer själv.

Säger du ifrån, säg det i termer som "Jag mår dåligt när du säger det eller det till mig" Utgå från dig själv. Säg ifrån. Det kan vara jättejobbigt att kunna säga ifrån eller säga nej. Jag har trott hela mitt liv att jag är en ängel med vita vingar. Jag ville vara alla till lags hela tiden. Med terapin har jag kommit till insikt att vi alla är vita änglar med svarta vingar. Ingen är genomsnäll, inte ens jag. Och att säga ifrån behöver inte vara elakt. Säg så att du verkligen mena det och få respekt från din Mamma. Lycka till/Anna

[Anonym]

Det verkar som att din mamma lider av BDD by proxy

Absolut! Tack, Malins mamma, jag hade inte hört talas om det innan men visst är det så. Nu kan jag äntligen sätta fingret på vad det är som är fel... Hon har alltid velat kontrollera mig, jag trodde väl att det skulle sluta när jag flyttade hemifrån - eller när jag gifte mig - eller när jag fyllde trettio - eller... Men nu förstår jag att det är hennes ångest som ökar ju mer självständig jag blir.

Jag har bestämt mig för att säga ifrån en gång för alla, verkligen förklara hur allvarligt det här är för mig, och hoppas att jag når fram till henne. Jag kan ju inte låta henne förstöra de små framsteg jag faktiskt gjort med mig själv.

Tack ni som svarat, nu känner jag mig lite mindre ensam och förvirrad...

/M

[Malins mamma]

M, hoppas det går bra och att din mamma kan förstå och inse hur negativt detta har påverkat dig. Men OM hon inte gör det tänk på att det isåfall beror på hennes sjukdom. Ta inte avstånd ifrån henne men, för din egen skull, ha inte mer kontakt med henne än nödvändigt.

Jag blev lite överraskad av de andra svaren här. Det är absolut inget fel på dom, det är helt normala och friska resonemang, men jag hade nog väntat mig lite mer förståelse för BDD:ns kraft från er som har BDD själva....?
När man har BDD är man väldigt kritisk mot sig själv och sitt utseende och när man har BDD by proxy är man det mot någon närståendes utseende. BDD-tankarna och känslorna är likadana i bägge fallen.

SpegelSpegel, du skrev väldigt kloka saker.
Det är inte okej att NÅGON blir behandlad så som M beskrev, men ändå är det just det man gör när man har BDD, MOT SIG SJÄLV. Vid BDD by proxy är "mobbare" och "offer" två olika personer men vid vanlig BDD är "mobbaren" och "offret" samma person.
Jag har skrivit om några meningar av det du skrev för att tydliggöra likheten hos de olika varianterna av BDD.

men jag tycker ändå att din mamma är en vuxen människa som har ansvar för sitt eget beteende och borde tänka efter hur hon behandlar sitt eget barn. Att acceptera att hon har en sjukdom behöver inte betyda att acceptera att hon behandlar díg illa.

men jag tycker ändå att jag är en vuxen människa som har ansvar för mitt eget beteende och jag borde tänka efter hur jag behandlar mig själv. Att acceptera att jag har en sjukdom behöver inte betyda att jag accepterar att jag behandlar mig själv illa.

Det är ett val hon gör att säga saker som kränker din integritet och får dig att känna att du är misslyckad.

Det är ett val jag gör att tänka saker som kränker min integritet och får mig att känna mig misslyckad.

Berätta för henne att hennes ständiga hackande har gett dig obefintligt självfötroende och panikångest, att det leder till att du har problem med sociala situationer, att du känner dig värdelös, att du tröstäter, går i terapi och äter medicin

Jag ska tänka på att mitt ständiga hackande på mig själv har gett mig obefintligt självförtroende och panikångest, att det leder till att jag har problem med sociala situationer, att jag känner mig värdelös, att jag tröstäter, går i terapi och äter medicin.

Hon måste fatta vidden av konsekvenserna hennes psykande har fått.

Jag måste fatta vidden av konsekvenserna mitt psykande har fått.

Ändrar hon inte sitt beteende, och vägrar att erkänna att hon gör ngt fel, då tycker jag nästan du bör säga upp bekantskapen med henne för en tid, så att hon förstår hur svinigt hon betett sig.

Om jag inte ändrar mitt beteende, och vägrar erkänna att jag gör något fel, så orkar jag inte med mig själv längre, jag måste förstå hur svinigt jag behandlar mig själv.

Det är naturligtvis inte varken M:s mamma eller ni som har BDD som är onda på något sätt utan det är BDD by proxyn/BDDn som gör att man beter sig som man gör. Att det är fel att göra så blir bara lite tydligare vid BDD by proxy. Så försök se er själva med snälla ögon och tänk på vad ni "säger" till er själva.

Mvh Malins mamma

[Anonym]

Jag har en kommentar här, tror själv jag lider lite av BDD by proxy. Det har hänt att jag har iakttagit närstående med avseende på det jag är rädd för i mitt eget utseende (min fixering), funnit saker hos dem och blivit illamående. De har då märkt det på sättet jag tittar på dem, men jag skulle hellre dö än att säga något elakt till dem, och vill i själva verket dölja hur jag tänker och känner och försöker dölja mina egna blickar. (de här tidigare närstående, en vän och en fd kille har jag inte längre kontakt med, jag droppade kontakten när jag upptäckte hur sjukt det var att jag kände så).

Att säga taskiga saker om någons utseende tror jag inte i själva verket är BDD by proxy. BDD by proxy som jag definierar det är en känsla man inte kan hjälpa som har att göra med vad man tycker är fint eller inte fint. Men att SÄGA taskiga saker är ett medvetet mobbingbeteende där man öppet utför sårande handlingar. Det är väldigt typiskt för de där föräldrarna som känslomässigt lever utav sina barn och som tillslut gör barnet tjock, och så länge det är tjockt förblir det mycket mera bundet till sin mamma än andra barn i den åldern.  Du som skrev här verkar ha en ovanligt stark självkänsla, till och med med din övervikt, och knappt ens ha BDD själv, så din mamma verkar inte riktigt ha lyckats. Jag tycker det verkar smart att bryta med henne. Det är inte bra att leva med daglig mobbing och manipulation. För att dra det till sin spets:

 Om man blev våldtagen skulle man kunna tänka: det här gör han inte för att vara taskig, utan bara för att han har dåligt självförtroende mår dåligt etc. Om jag mår dåligt av att det gör ont och är förnedrande är det mina egna tankar om våldtäkten som gör att jag mår dåligt, etc...och så skulle man ligga kvar där och låta sig våldtas. Men det vore ju verkligen fel, eller hur?

Ni kanske förstår vart jag vill komma?  När det gäller att man mobbar sig själv (vanlig BDD) kan det vara effektfullt att ändra tankarna, för då kan man ju få stopp på den faktiska mobbingen. När någon annan mobbar skulle jag inte rekommendera att stanna i det. Men jag vet att det är väldigt väldigt svårt att veta hur man skall göra när det gäller föräldrar.

Du verkar stark och frisk, försök bryta men behåll en viss kontakt. Lycka till!!!!

[Anonym]

PS Självförtroende är en färskvara som måste skyddas byggas upp och värnas. Små små hål i den varje dag kan leda till att den blir helt underminerad. Man bör vara uppmärksam även på saker som synbarligen verkar "små" eller inte så farliga, särskilt när det är dagligen och kommer från närstående. Det kan vara förödande annars.