Hej hej..
Jag hade en användare här förut men jag har glömt bort användarnamnet så ni får väl kalla mig anonym
. Jag brukar komma in lite då och då när jag mår jätte dåligt, det brukar känns lite bättre efter lite läsning. Jag har aldrig riktigt behövt "hjälp" från andra, när det gäller mitt liv. Jag är ganska duktig på att planera, allt från yrke till t.e.x hur mitt hus skall se ut i framtiden. Men jag har aldrig någonsin slutfört något. Jag har gått 3 olika gymnasielinjer och har inget gymnasiekompetens. Just nu (19 år) så sitter jag hemma, degar och går knappt utanför dörren. Det som är problemet är väl att jag efter ett tag känner att det blir för jobbigt(psykiskt) och att jag hellre gör något annat, och så byter jag inriktning helt plöstligt... Så problemet är nog tack vare min BDD främst.. Det som är lite roligt är väl att jag alltid avskytt skolan och den jobbiga ångesten över att träffa mycket folk men ändå så har jag gått i 3 olika skolor och utsatt mig själv för det
jag har i varje skola skaffat många vänner, i senaste skolan så lärde jag känna väldigt många fastän jag är så satans konstig, jag går helt misslyckat och jag har inte ögonkontkakt med folk, jag gömmer mig under rasten men ändå så vill folk ha kontakt med mig, så det känns lite extra konstigt
Min familj har köpt ett fint hus vid vattnet så jag är ganska ofta ensam hemma för tillfället. Jag hatar att vara helt ensam för jag får för mig hela tiden att jag skall flippa ur och bli galen men samtidigt så är det förbannat skönt att bara få vara hemma, utan några plikter och utan någon press.. Jag är alltså arbetslös, psykiskt sjuk och allmänt konstig, jag har ingen lust att leva och jag har ingen lust att dö. Så jag är vid den gråa zonen ganska ofta, där jag mest bara ligger och hoppas på att något mirakel skall inträffa, allti från att jag helt plöstligt skall bli botad eller att jag ska få en hjärtinfarkt så jag slipper ta mig liv så min familj blir för ledsna, dör man av en naturlig orsak så är det ju inte lika farligt som att man går och tar sitt liv, i alla fall inte enligt mig.. Jag har ett jobb(är ganska säker på det) om jag vill, jag kan bli snickare även utan gymnasiekompetens(jag blir lärling) men det skulle isåfall innebära att jag jobbar inom ett STORT företag och träffar nytt folk varje dag.. I nuläget så är det omöjligt, jag vill ju inte ens gå utanför dörren.. Jag skulle ha kontaktat företaget efter sommarlovet, och det är ju redan i slutet av september, så jag kanske missade min chans, typiskt... Det kanske är lika bra? Jag skulle säkert vara mer en belastning än en tillgång, då min socialakompetens är lika med 0..
Nåja nu vet ni lite om mig. Det jag ville fråga handlar om BDD. Jag är till 100% säker på att jag har BDD men inte "samma" sors BDD som dom flesta verkar ha. Jag hatar inte mitt utseende, jag jämför inte mitt utseende med andras och jag utför inga "ritualer" dagligen, jag mår inte ens dåligt av att se mig själv i spegeln. jag tycker att jag ser bra ut och ibland till och med snygg ut. Jag fokuserar enbart på ett ställe och det har alltid varit just det stället, Jag vet att det ser annorlunda ut och att det stället sticker ut från mängden, jag har fått bekräftelse av folk när jag var mindre att just "näsan" ser ful ut, så det är inget som jag inbillar mig.. Jag är liksom rädd att när jag går ut och träffar folk att någon ska peka eller säga högt "fy fan vad ful blablabla" och på så sätt bli "mobbad" och få det bekräftat på ett extremt sätt.. Så därför försöker jag "gömma" och går alltid med huvudet nerböjt-(ser ut som att jag studerar marken) det är mitt stora problem och jag hoppas på att kunna lösa det genom KBT och ett ingrepp senare i livet. För jag är ganska säker på att det bara kan se finare ut, jag behöver inte ha det till 100% snyggt men tillräckligt för att jag skall våga gå rakryggad och kunna ha ögonkontakt med folk.. Är det någon annan här inne som bara har ett ställe som BDD kretsar kring? Tror ni att med hjälp av KBT + ingrepp att det skulle stärka min självbild så pass att jag kan träna bort det?
Jag har BDD för jag har en förvrängd kroppsyn och ena sekunden så ser näsan helt okey tills jag träffar någon och då känns det som att den "förvandlas" och ser extremt ful ut. Men samtidigt så ser näsan ful ut och är inte rak som jag vill att den ska vara. Jag är också väldig säker på att om jag nu gör ett ingrepp och jag blir nöjd så kommer inte min BDD fokusera på något annat för jag har aldrig varit så missnöjd med något annat i mitt utseende.. Men jag blir ju lite rädd när man läser om misslyckade operationer och att folk känner sig fulare efteråt..
Nåja nu blev det jätte långt, och jag kommer om 5 min ångra att jag skrev detta och få lite mer ångest över att andra läser detta. Jag ville bara skriva av mig lite och kanske få lite tips och kanske få svar från någon som är i samma situation gällande BDD eller den misslyckade skolgången/livet just nu...
Ha det bra!!
