Dags att öppna sitt inre igen..
Fick registrera om mig igen, har ente varit här inne på 2,5år.
Driver Malin fortfarande sidan? Hur är din bdd idag? jag kommer ihåg hur du framträdde i renee nybergs program på tv3 för flera år sedan, tack (L).
det var så jag fick reda på om min sjukdom, innan dess trodde jag att jag var psykiskt sjuk..
Tack för dina mail dessutom, läser dom lite då och då när jag mår piss.
Känns som att detta kommer att bli långt.. :/ Läs om ni vill..
*djupt andetag*..
En tår rinner längs kinden...
Klockan är strax över 4 en tisdag morgon. Min BDD var som värst för 2,5år sedan.. den är ente lika intensiv idag men den gör sig påmind då och då.
Jag försökte många gånger sno svavelsyra från kemisalen när jag gick i gymnasiet. Jag ville fördärva mitt ansikte helt och hållet.
Då hade man ente brytt sig om vad folk hade tyckt för då hade man varit ful hela tiden..
Tänk vilken tjänst jag hade gjort samhället om bara vackra människor hade existerat..
Men jag vågade aldrig riktigt..
Jag ville så gärna plastikoperera mitt ansikte. Kollade igenom priser och fick reda på att det skulle gå på över 100000 kr att plastikoperera hela jävla misslyckade ansiktet. Pengar jag aldrig hade. Undrar om det verkligen hjälper att plastikoperera sig? Tror ente sjukdomen försvinner för det.. tror att man aldrig kan bli riktigt nöjd med hur man ser ut oavsett antalet operationer..
Jag minns i gymnasiet.. jag minns hur jag varje dag kollade ner på marken vart jag än gick. Ibland hände det att jag gick in i personer nere på stan, slog i bänkar, vad gjorde man ente för att dölja sitt vidriga ansikte.
Kommunicera med människor gick bara ente, kan fortare ente göra det idag. Det var så och är så idag att jag tittar några sekunder på människan för att titta åt något annat håll i 5-10 sekunder för att jag ente klarar av när någon stirrar mig i ögonen. Jag drabbas av panik.. Samma sak när man sitter på en buss och det kommer folk och sätter sig mittemot en. Suck..än idag svettas jag som bara den. Sakta men säkert börjar jag få panik.. den växer sig allt starkare, pulsen slår allt fortare, inombords skriker min själ. Den vill ut till varje pris.. Det är katastrof, det är som om jag skulle vara beredd att hoppa ut från bussen bara för att befria mig själv från min ångest. Sedan när man går av bussen är man genomsvettig..
Allt detta hänger ihop med att tvingas stå i kö. Det är nóg det absolut absolut värsta jag bara vet.
Tänk dej när du står i en kö påväg till ett disco, eller till en konsert, hur mycket människor som helst runtomkring dej. Jag drabbas av panik inombords, tänk att massor av människor står och stirrar på dej samtidigt och tänker en massa olika tankar om dej.
Fyfan alltså, ren självmord.. Drabbas av panik inombords och allt jag kan göra är att titta ner för att ente möta andra människors blickar.
Än idag har jag svårt att handla kläder.. jag hatar det. Det första jag gör när jag kommer in i en klädaffär, det är att gå runt affärer och lägga märke till var alla speglar står. Påsåsätt vet jag åt vilket håll jag kan kolla och ente kolla.. jag vet hur jag ska röra mig för att på bästa sätt undvika speglarna.
tänk dej att du besöker en klädaffär en lördag förmiddag på stan, du är på någorlunda bra humör. Det kryllar utav folk och du kommer in en butik och du tappar bort din fokus och vips, du ser dej själv i den ena spegeln och vänder dej bort och ser dej själv i den andra spegeln. Bokstavligt talat känns det som om någon hugger en kniv i hjärtat på en.
Ibland brukade jag springa hem, stänga dörren och bara gråta..
På den tiden brukade jag skära mig själv för att dämpa ångesten..
Brukade gråta över att varför man är så misslyckad som man är.
Vad har jag gjort för att förtjäna ett ansikte som detta?
Tänk om man såg ut som Brad pitt eller david beckham. Vilket underbart liv, tänk hur alla hade sett upp till dig, tyckte att du hade varit så himla vacker, få höra goda komplimanger hela tiden. Känna sig uppskattad och accepterad. suck..
Vad är det för fel på våran värld? Vad har hänt? varför handlar allt om utseende idag?
Fick höra att jag är ful häromdagen. *djupt andetag igen* .........
Det gjorde så ont.. som om någon hade krossat mitt hjärta på nytt. även om man är ful, så är det just de tre orden man ente vill höra.. "du är ful...." . Man känner sig som en nolla, som ente är värd något.. Det spelar ingenroll hur gammal man är.
Spelar ingenroll om du är kille eller tjej.
Man blir sårad inombords, för det känns som att man ente räcker till..
Som om det vore något fel på en..
Som om det vore mitt eget fel att jag är ful..
Den här sjukdomen är fruktansvärd, det är som att vara kär. Det tar så mkt på en, det tar så mkt energi, man måste tänka hela tiden, tänka sig för hela tiden. vart man går, åt vilket håll man tittar. Att ente vilja visa sig för allmänheten.
Tänk om själen hade varit ens ansikte, då hade utseendet aldrig spelat någonroll för då hade alla varit vackra..
Förlåt för all text... förlåt.. gonatt...
