hur berättar man?

[nackskott]

*borttagen*

[Karolajn]

Hej Mia!

Jag har tyvärr inga bra svar på hur man berättar för sina nära. Jag vill bara att du ska veta att jag känner precis som du, att det känns fjuttigt att klämma fram ett "jag känner mej ful...", men jag suger gärna åt mej om ni andra har nåt bra tips!

Kramar

[bizzan]

ja tror att alla tjejer har ett lr flera komplex lr känner sej fula på nått sätt lr nånstans så ja tror att många tjejer kan nog förstå hur de e om man väljer att berätta för dom..e man en sk vän så ställer man upp för sina vänner va de en e och ialf försöka förstå o hjälpa.

[jennifer]

Jag har några vänner som är som dina...(ganska ytliga) Jag har berättat lite om hur jag har haft det. När de försökt att köra det där "åh, vad du är tråkig stilen" så har jag poängterat hur pubbigt det är med kompistryck och jag hotar med att bli ännu mer tråkig ju mer de tjatar. De har lärt sig att inte pressa mig och respekterar mina nycker...vilket gör att man kan göra saker i den takten man känner att man klarar av dem.
Men jag har en ganska laid-back-attityd vad det gäller vänner (eftersom jag aldrig riktigt har haft några bra)...tycker att det är ett ganska överskattat fenomen.
Men som bizzan säger så som vän ska man ställa upp och försöka förstå och hjälpa...annars kan du vara utan dem.

[Sara]

Karolajn och Mia:
Kan ni inte försöka säga att det är en psykisk sjukdom och påpeka allvaret i det hela istället för att säga något i stil med "nej jag känner mig så ful idag" ? Och om vännerna slutar höra av sig då så är dom rätt så kassa ändå...

[nackskott]

Tack så mkt för era svar

[psycho-doll]

Kom aldrig iväg till min bästa väns 30-års spex. Var för trött. Har precis börjat med en ny medicin (Zyprexa) och den gör mig lite trött så att säga. Det som är bra med att vara trött är att man inte orkar tänka på sin BDD (försöker va lite ironisk här).  

Kanske lite tidigt att diskutera ev. förbättringar i måendet efter bara 5 dgr, men jag tycker faktiskt jag blivit lite bättre. Undviker inte speglar lika mkt, även om jag inte gillar det jag ser i spegeln. Även mina andra tvångssymptom har blivit bättre. Mina depressioner och ångest är dock fortfarande kvar

Hmm..vilket är bäst-att undvika speglar helt eller att vara fixerad?
(tänk om man kunde hitta det där mellanläget..det som kallas normalt).

Men som sagt mår lite bättre iaf, nu när allt ståhej efter exponeringen i media har börjat avta. Känns skönt om man så bara har hjälpt en person att få reda på att hans/hennes symptom kan bero på BDD. Har inte fått några pengar eller nåt sådant för intervjuerna, utan min belöning består i känslan av att kunna ha hjälpt ngn.

/Mattias

[Anonym]

Hej Bizzan!

Jag jobbar på SR Östergötland.
När Malin trädde fram första gången i TV var det jag som hittade henne.
Dessutom hade jag mycket kontakt med Sergej Andreewitch på Karolinska.
Men nu jobbar jag alltså på Sveriges  radio istället.
Just nu arbetar jag med en serie som ska handla just om unga människor och deras psykiska hälsa.
Jag vet en del om bdd efter att ägnat en månads arbete om det förra hösten.
Nu letar jag alltså efter personer som har fått diagnosen och som bor i Östergötland.
Hur är det att leva med diagnosen här?
Finns det till exempel någon hjälp att få Bup?

Kontakta mig gärna!
Via min mejladress som är: anna-stina.mansson@sr.se


Hälsar Anna-Stina

[Anonym]

Hej!

Jag är inte ung längre (33), men tror att jag haft en släng av bdd i hela mitt liv. Som barn och tonåring, från mellanstadiet och fram till ca 20, var det som värst. Jag tyckte att jag var så ful att jag inte kunde gå till skolan t.ex, och i stället stängde jag in mig på mitt rum i veckor och det blev ett himla liv. Jag hade dock korta "glimtar" när jag tyckte jag såg OK eller t.o.m. bra ut. Ofta var spegeln (för att inte tala om fotografier...) en stor skräck: hur skulle jag "se ut" den här gången? Ful eller OK? Jag speglade mig i timtal, mätte proportioner, ansiktsdrag etc. med linjaler och jämförde med bilder på andra, fick tag i en gammal hemsk bok om "det ideala utseendet", usch det var inte riktigt klokt ...

Som tonåring drabbades jag också av ätstörningar och pendlade i vikt, vägde allt från 47-64 kilo (170 lång), svalt och frossade om vartannat. Suck.

Som vuxen har jag sedan länge inte dessa komplex, men jag är fortfarande lite mer fixerad vid mitt utseende än jag vill erkänna. Det yttrar sig inte som att jag sminkar mig mycket eller liknande, utan det är mer en fixering vid speglar och vid en idiotisk fråga om hur jag "ser ut egentligen". Går ofta i affärer och provar kläder jag inte är intresserad av, dels för att beskåda mig själv ur alla vinklar (som man kan i provrum), dels för att kontrollera att jag fortfarande kan ha samma storlek (34). Någon som känner igen sig?

Ska tillägga att jag har en mamma som är besatt av det visuellt estetiska. Allt ska vara "vackert", från inredning till kläder.

Vore tacksam för lite allmän respons, i synnerhet om det finns någon annan som är lika gammal som jag och fortfarande besväras av "sviter".

/Anna Q

[Spegelfobi]

Hej!
Jag tittade igår på Outsider om bdd. Jag har visserligen inte så "renodlad" bdd som de personerna i programmet, men jag klarar inte av att få se min egen spegelbild (fast när jag rakar mig så måste jag ju ) och likadant med att vara med på bild.
Jag har formell diagnos Aspergers syndrom med inslag av DAMP. Sedan har jag självdiagnostiserad selektiv mutism, social fobi, panikångestsyndrom, "bakvänd" kännslighet för fysisk beröring och för höga ljud.

Jag bodde till för två år sedan i Mjölby, och efter flytten till Ludvika i södra Dalarna känner jag inte av mina funktionshinder alls, med undantag av AS och DAMP.

Du kanske inte är intresserad av att jag deltar i din serie om bdd eftersom jag inte längre bor kvar i Östergötland. Annars kan jag tänka mig att vara med.

Av Spegelfobi

[Spegelfobi]

Nu såg jag att Anna-Stina Månssons inlägg är från 2004 *pinsammt*.

Nu pratar jag med en producent på Radio Östergötland och hon säger att programmet inte finns kvar. Men jag ska se om jag kan få kontakt med Anna-Stina på hennes nuvarande arbetsplats.

Av Spegelfobi

[hjalpmig]

Hallå,
Är 99% på att jag lider av BDD, men har kommit på mig själv med tankar om att en kompis troligtvis också kan lida av det, i princip alla symptomen stämmer in på henne.. Och jag känner mig verkligen igen mig i henne.. vad ska jag göra, känns ju lite konstigt att fråga typ "Känner du dig ful?" hehe..

[hjalpmig]

Har äntligen berättat för mamma, nu.. Men det var enbart för att min lärare ringde hem ommin frånvaro.. Kändes skönt samtidigt som jag inte visste hur jag skulle uttrycka mig!

Men det visade sig att hon också led av DBB i min ålder, så hon var rätt förstående av hur jag mådde.. Så det kändes skönt!

[Jamie]

hur sa du det på för sätt?

jag måste säga för mina föräldrar men vet inte hur, för att dom tror det handlar om anorexia och social fobi mer än Bdd, dom vet inte ens vad Bdd är...

[hjalpmig]

Hm , ja det var svårt att veta vad man skulle säga..

Men ja, sa typ att jag inte mådde bra alls och att jag inte orkade med att alla kollade, åka i tunnelbanan, göra mig i ordning i flera timmar osv.. Gud minns kanppt.. men slängde in det nånstans därimellan att jag är relativt säker på att jag lider av BDD..  Hon hvet  inte riktigt vad BDD är utan försöker höja mitt självförtroende med komplimanger, vilket inte funkar speciellt bra! Hehe..
Men men, idag nämnde hon att hon ska söka hjälp iallafall.. ÄNTLIGEN,
Men men, känns skönt på något sätt iallafall..