Hur vet man?

[kardborre]

Hej

Jag undrar hur ni fått er diagnos? Hur gick ni tillväga? Jag är ny på sajten men känner igen mig i beskrivningar och upplevelser som många av er har, beträffande relationer t.ex (behovet av att göra sig i ordning på morgonen innan min partner hinner se mig etc). Det jag tänkt att jag inte känner igen mig i är "skinpicking-problematiken" som vissa har, men så insåg jag att mitt återkommande beteende av att "fixa till"/missbruka mina naglar och nagelband kan vara något liknande? Jag försöker inte fixa till huden i ansiktet men river kring mina nagelband kanske en timme om dagen vilket oftast resulterar i att nagelbanden blöder och blir inflammerade. Först då försöker jag "fixa till" de; symmetri etc (vilket då naturligtvis är för sent). Jag skäms för mina händer av någon anledning, antagligen för att de ofta svullnar (varför vet jag inte) och därmed inte ser särskilt kvinnliga ut. För övrigt har jag stora problem med mitt utseende och klarar inte av att visa mig osminkad. Genom åren som "ung vuxen" har jag fått höra att jag ser bra ut. Samtidigt har det inneburit att jag försökt göra mitt bästa för att eftersträva just det. Att bli fotograferad är ett stort problem. I måånga år har jag fixerat mig vid att mitt näsben är snett (efter en olycka som barn) och jag räds speciella ljus (är alltid medveten om vilka ljus människor ser mig i (gör alltid en snabb egen bedömning och blir därefter), tror jag att det syns hur jag "egentligen" ser ut blir jag introvert, stressad och får nästan panik). Jag fixerar mig också vid att jag har ringar under ögonen som är mer synliga i vissa ljus. Utöver det har jag en brännskada från näsan ner kring munnen som gör huden rödflammig, vilket ser smutsigt ut i mina ögon!
Ibland kommer jag hem jättestressad över att människor på t-banan, affären etc har tittat på mig, med upplevelsen av att jag ser sliten och smaklös ut. Jag tar en titt i badrumsspegeln och inser; jag ser rätt ok ut idag. Då blir jag såå ledsen, frustrerad och arg. Panikkänslorna jag upplevt hela dagen var i onödan.. Men stunden efter tänker jag; ljuset i badrummet (från fönstret och lampan) gör att jag just nu ser normalt ok ut.
Kroppen ska vi inte tala om; jag slutade att följa med till stranden när jag var tretton år (jag älskade att bada, men det var inte längre ett alternativ för mig). Jag struntade i gymnastiken i skolan (trots alla lovord från gymnastikläraren) och har sedan dess undvikit alla situationer som kräver avklädning, som att gå till neurologen pga nervskador i nacken.
Har jag bdd eller inte? Jag har tagit upp detta med min psykolog och hennes svar var att man känner igen sig i nästan alla diagnoser när man väl börjar läsa om de.. Hur kan jag få henne att förstå? Jag har jättesvårt att ta upp min utseendeproblematik med min terapeut då jag ser på hennes kroppsspråk att hon blir obekväm och inte förstår. (Naturligtvis är jag tillfixad och acceptabelt sminkad när vi ses, med perfekt, utjämnad brunkräm som gör att jag ser friskare ut).
Jag skäms verkligen över att jag fixerar mig vid det jag ovan berättat, då jag samtidigt ser med olust på den utseendefixering som kretsar kring kvinnor i samhället i allmänhet, och jag upplever mig som politiskt medveten. Det gör också att jag aldrig nämner mina känslor kring mig själv för andra.
Vad får ni som läser mina rader för tankar, har jag bdd eller är jag bara idiotisk som sitter fast i det här?

Vore jätteglad för någons respons..

[CyanideCupcake]

Hej och välkommen! 

Det är svårt att sätta en diagnos, dte kan egentligen bara en utbildad terapeut/psykolog göra. Men visst känner jag igen mig i ditt tänk och det låter som att dina tankar liknar många av de som vi också har. Jag har personligen aldrig fått någon diagnos, det närmaste jag har kommit var en psyksöterska som tyckte att jag "nog inte ser hur jag ser ut på riktigt" och en psykläkare som tyckte att jag behövde terapi för att "rätta till mitt felaktiga tänkande". Det blev dock inget av det. Skrev för några månader sen ett mail till Dr. Arie Winigrad, BDD-expert i L.A, som gav mig några namn på människor han tyckte att jag skulle kontakta för "utvärdering och förhoppnignsvis behandling". Skickade precis iväg ett mail nyss, faktiskt...deras adresser finns i tråden jag skrivit med titeln (även den) "Hur vet man?". Kanske kan vi posta dem i en sticky så att alla kan se dem? Malin? 

[SpegelSpegel]

Hej kardborre och välkommen hit!

Jag tycker att det mesta tyder på att du lider av BDD. Just det här att du låter ditt utseende, eller snarare ditt upplevda utseende, diktera vad du kan och inte kan göra är väldigt typiskt. När tvångstankarna kring det egna utseendet blir så starka att de begränsar ens liv på olika sätt lider man i regel av BDD, om jag förstått saken rätt.

Också din fixering vid olika ljus och hur andra ser dig, att du känner att du inte kan slappna av och tillåta dig själv att vara glad om du inte "vet" att du ser okej ut är starka indikationer. Väldigt många BDD:are har den här synen som du också verkar ha, att de har flera olika utseenden, att de ser oerhört olika ut i olika ljus och att utseendet ändras extremt mkt av t ex smink och hårstyling samt att de har ett "verkligt" utseende som de uppfattar som fult eller groteskt och till varje pris måste dölja för männisor för att behålla deras sympati. Det här med skinpicking är absolut inget krav för att ha BDD, och det är vanligast bland personer med fixering vid verklig eller inbillad akne.

Känner själv igen mig mkt i din berättelse. Det är väldigt svårt att bli tagen på allvar med den här sjukdomen, diagnosen är så ny i Sverige och okunnigheten är stor. Många läkare och psykologer känner inte till BDD och vissa som gör det avfärdar sjukdomen helt. Jag sökte t ex läkarhjälp och gick ut därifrån efter en utskällning om att inte "vara så självupptagen och otacksam när barn svälter i Afrika" och med feldiagnosen social fobi och depression. Det är jättesvårt att stå upp för sig själv när man skäms för hur man tänker och är rädd att bli missuppfattad som ytlig och fåfäng, jag har gått hos terapeuter som jag inte ens vågat vara ärlig mot eftersom jag trott att de skulle börja ogilla mig om jag berättade sanningen. Men det håller ju inte i längden, man kan ju inte bli hjälpt om man inte berättat om kärnan i problemet.

Min erfarenhet är att terapeuter/psykologer ofta vill prata bort just utseendefixeringen och istället fokusera på dåligt självförtroende generellt eller sociala rädslor, vilket inte alls är själva problemet utan snarare kan vara effekter av huvudproblemet. Det enda man kan göra är att stå på sig och fortsätta understryka att anledningen till att man sökt hjälp är hur man uppfattar sitt eget yttre, fixeringen man har utvecklat vid detta samt hur detta begränsar ens liv och får en att må psykiskt dåligt. Fungerar det ändå inte tror jag man måste börja se sig om efter en psykolog som har större förståelse för ens personliga problematik.

[CyanideCupcake]

Hej kardborre och välkommen hit!

 Jag sökte t ex läkarhjälp och gick ut därifrån efter en utskällning om att inte "vara så självupptagen och otacksam när barn svälter i Afrika"

  Allvarligt? Herregud...jag har vänner som försökt få mig att "inse" att det finns hemlösa, att människor svälter, att det finns de som ÄR missbildade och att jag ska vara glad att jag kan gå för det finns de utan ben. De menar väl, men....då känner jag mig ju bara som en hemsk människa istället. Dessutom missar man poängen om man tror att det är så enkelt. Jag VET att det finns folk som lider, jag har fruktansvärt mycket empati till en gräns då det nästan kan bli en börda för mig. Men det är en helt anann sak. Det här fungerar inte så.

[Arktis]

Allright, vad hjälper det en att veta att det finns barn som svälter i Afrika, eller att det finns människor som inte kan gå? Det gör ju inte så att ens egna problem försvinner.

Jag är väl fortfarande lika missnöjd med mig själv även fast det finns människor som svälter. Att höra det tynger enbart på samvetet och gör ens egna bearbetning jobbigare.

Även om det kanske är lyxproblem enligt många att folk i Sverige lider av att de inbillar sig att de är fula när det finns folk som oroar sig att inte överleva morgondagen ifall någon fet laddning avfyras i grannskapet, men problem som försvårar en att leva är lika allvarliga var än någonstans man bor i världen.

Att leva i extremt självhat, avund, svartsjuka, dålig självkänsla, paranoida tankar och självmordstankar i flera år låter som bland det värsta man kan råka ut för enligt mig.
Men det kanske anses värdigare och bättre att långsamt dö innifrån eller genom självmord. Eller så är man politiskt inkorrekt om man påstår att man har problem och är olycklig även i rika och krigsfria länder.

I dunno about you men jag mår inte bättre av att veta att det finns dem som har det värre. Förenklar inte mina problem det minsta.

[kardborre]

Hej

Och tack alla som har svarat! Ni har tagit upp intressanta aspekter av svårigheter med bdd.
Mina ibland starka socialfobiska tendenser handlar om att jag känner mig för ful och därför inte vill bli sedd (vilket jag ändå utsätter mig för när jag måste). När jag ser mig i spegeln försöker jag nu för tiden dock att inte fastna vid det som jag upplever som problem, utan försöker istället vidga synen och se helheten ansiktet. Det går väl sådär. Ibland tvingar/tränar jag mig på att se människor jag går förbi i ögonen, när jag egentligen bara vill gömma mig. Jag bestämmer mig för att tänka "vad gör den här människan mer ok än mig", "är jag så olik henne/honom" ( = mindre värd att bli tittad på ) och svaret är naturligtvis att ingen är "perfekt". Jag kan se mig omkring och upptäcka (t.ex) ringar under ögonen och sneda näsor lite varstans... Men om jag inte aktivt medvetandegör det här sättet att tänka så skulle jag inte ha reflekterat över andra människors "skavanker". Varför har jag då dessa krav på mig själv (känslan av att inte duga utseendemässigt)? Jag är KONSTANT medveten om lampor, sol eller dyl i sammanhang som innefattar interaktion med andra människor (välkända som okända) och själva ljussättningen kan påverka hur jag fungerar socialt, så ja det är ett problem för mig. Och som jag läste i forumet någonstans; "när en lampa i bussen är trasig så sätter jag mig där".
Hur många känner igen sig i definitionen "monstruös"? Min uppfattning om hur jag ser ut är inte så illa.

[CyanideCupcake]

Arktis: nej, och det var också det jag ville få fram. Kardborre: det var jag som skrev det där om lampan på bussen. Jag känner igen mig i begreppet 'monstruös' otroligt väl. Är medveten om min fulhet hela tiden även om det kan variera i styrka. När det är riktigt illa känner jag mig missbildad, som ett monster och så ful att jag ser grotesk ut. Skönt att det inte gått så långt för dig, även om det självklart är svårt nog som det är.