Tankar som bryter ner mig...

[mulatt]

Mina dagar kan se mycket annorlunda ut...
Ena dagen kan jag relativt må ganska bra men vissa dagar är som i en livs levande mardröm.
Tänk er att endast dom negativa tankarna styr hela mitt liv
Mitt komplex är mitt fängelse...o jag är slaven som styr o gör allt den ber om.
Varje morgon när jag slår upp ögonen,varje kväll jag sluter mina ögon.
Det var otroligt längesen jag kunde gå vanligt i affärer o kunna handla normalt...det var längesen jag kunde gå igenom en  folkmassa med uppburet huvud...så längesen så jag minns inte.

Mitt komplex o mina tankar bryter ner mig successivt men säkert...vet inte hur länge till jag orkar kämpa får jag inte genomgå en plastikoperation så vill jag inte kämpa mer...Jag vill vakna upp ur min mardröm o kunna leva normalt!
 Jag varför just jag?
Det enda jag vill är bara att få må bra,jag kräver inget mer...
Om jag redan har dött...då vet jag vart  jag hamnat..för mitt liv e rena helvetet...

[SpegelSpegel]

Känner igen mig jättemycket i det du skriver...vi är många som känner som du. Förstår att det inte är till mycket tröst, men det känns ju i alla fall skönt att kunna berätta om helvetet för människor som förstår vad man menar och inte bara tycker att man är fjantig...hemskt att du ska behöva ha det såhär.

[mulatt]

SpegelSpegel tack för svar!
Det är sant...här förstår iallafall folk en. Tänk att ett komplex kan växa sig så stort o ta över ens liv...

[Anonym]

Döden är för evigt, livet varar inte hur länge som helst. Så ta vara på det. Kom ihåg det, även när det känns för tungt och jobbigt. Vi är fler, glöm inte det. Tillsammans kan vi lyssna och hjälpa. Vi förstår...

[mulatt]

Jag läser inlägg här o ser att vissa vågar besöka o prata ut med en psykolog,men jag kommer aldrig att våga ta det steget!!
Det är redan fruktansvärt jobbigt att "skriva ut här".
Jag är rädd att dom kommer att skratta åt mig!! Jag vet inte vad jag ska göra,finns det nått nästa steg?*förtvivlad*

[psycho-doll]

För mig var det nästan tvärtom, dvs jag tyckte det var svårare att börja skriva här. Tycker fortfarande det är jobbigt ibland. Känner att jag inte är så bra på att skriva..typ. Så jag tycker att det var jättestarkt av dig att våga skriva här .

Du..ingen kommer att skratta åt dig. Dom är professionella. Iaf dom jag har träffat på. Sen, en del saker jag sagt till min läkare/psykolog har jag t.o.m. skrattat åt själv ibland. Man kan säga rätt så komiska saker ibland. Men det jag vill säga är att-var inte rädd! Säg typ..att du har en sak, som du tycker är väldigt jobbigt att prata om. Sen du behöver ju inte säga allt på en gång. Börja med lite i taget. Du har ju redan tagit ett stort steg- att våga prata om det här.

/Mvh Mattias

[mulatt]

Hej!!
Jaa jag vågar ju iallafall skriva hit Men jag tycker det är en annan sak att träffa en psykolog o sen se öga mot öga o berätta...Jag får liksom ont i magen av o bara tänka på det

Usch!!! Allt är sååå JOBBIGT!!

kram

[Malins mamma]

Hej mulatt!

Om du tycker att det skulle vara jobbigt att träffa en psykolog öga mot öga så kunde du göra som en del av K A Phillips (BDD-forskare och författare) patienter gjorde när de skulle träffa henne de första gångerna.

De begärde (krävde) att få träffa henne i ett rum där det var ganska mörkt därför att de skämdes så för sitt utseende. (Tex nerdragna persienner eller fördragna gardiner.)

Det skulle också ge psykologen en ganska bra vink om vilken sjukdom du har utan att du behöver säga så mycket själv om det i början.

Försök ta mod till dej och kontakta psykvården, som Mattias skrev, det är nog ingen som kommer att skratta åt dej.

Mvh / Malins mamma

[mulatt]

Hej malins mamma,tack för rådet!
Ska försöka att kontakta någon...till slut så har jag ju inget annat alternativ