Grova problem

[Arktis]

Eftersom väldigt få läser långa inlägg, eller är fullt upptagna med sina egna problem skriver jag kortfattat:

* Jag är kille och 23 år (och åren tickar på) och har haft Bdd i 10 år minst.
* Jag uppfattas tydligen snygg, men kan inte begripa det.
* Jag har fått en helt ny personlighet pga. sjukdomen såsom: Aggressionsproblem, svåra depressioner, paranoja, kvinnohat, arrogans, dryghet, grovt självhat osv. Osocial har jag varit större delen av mitt sketna liv så det hör liksom till.
* Jag har nyligen börjat få KBT behandling men undrar egentligen vad det kommer leda till. Jag är än så länge långt ifrån imponerad av resultaten.

Jag känner att ifall jag inte får den hjälp jag behöver och lär mig att tycka om mig själv, lär mig tycka jag är snygg, bra och så vidare kommer jag bli farlig för andra människor.

Så vad är egentligen era erfarenheter av KBT? Jag fick det genom landstinget. Vanliga psykologer har aldrig kunnat få bort mitt negativa tänkande om utseendet. Aldrig har de ens kunnat skrapa på ytan av den.

[laktoos]

Arktis: Jag är en 21 år gammal kille som lidit av BDD sen 15-årsåldern. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver: i självhatet, i depressionen, i den helt förändrade personen.

Jag har haft stor nytta av KBT-terapi + SSRI-medicin och är på god väg att bli frisk och fri från BDD. Jag lyckades hitta mig själv bakom murarna av självhat jag så omsorgsfullt byggt upp under 5 års tid men var ute i sista sekunden.

KBT handlar till störst del om att jobba själv med sina tankar. Om du tidigare bara haft kontakt med psykologer utan inslag av KBT-terapi kan jag tänka mig att det kan kännas ovant med KBT då den på många sätt skiljer sig ganska mycket i från psykolog-terapi (i brist på bättre ord).

Det är fastslaget att KBT (helst tillsammans med antidepressiv medicin) är det bästa sättet för att jobba bort och bli av med BDD. Jag är ett levande bevis på att det fungerar, men det skiljer sig säkerligen från person till person hur bra det fungerar och vilken tid det tar innan resultat märks.

KBT-terapi är en behandlingsform som växte fram i mitten av 1960-talet och som sen dess utvecklats till vad den är idag: ett alternativ, och (förhoppningvis) snart också den huvudsakliga behandlingsformen för psykiska sjukdomar som BDD, OCD, anorexia, social fobi och flera andra, vid sidan av vanlig psykolog-terapi som lämpar sig bättre för andra psykiska problem.

Det är en klyscha, men mitt råd är att du ger KBT en chans.

Skriv gärna här om du har frågor.

Lycka till.

[twinkle]

Hey, stopp ett tag...
Ta nu inte detta som kritik, men jag måste be dig fråga dig själv:
har jag gjort allt jag kunnat för att må bra när jag arbetat med psykologerna?

Alltför många tror nämligen att psykologerna ska göra allt, men det är begära att en myra ska bli en sumobrottare. (Haha!)

Ge allt, precis ALLT du kan för att verkligen ge dig fan på att må bra igen. Ta till dig psykologernas KBT ända till själen. Och läs mycket bra böcker, som Mia Törnbloms "självkänsla nu" och boken "älska din kropp som den är".

Hoppas du mår bra snart...
Kramar

[Arktis]

Jag vet inte hur många det är som tar sig tid att läsa igenom inlägg här, men jag gör ytterliggare ett försök.

Jag har varit på bättringsväg nu under några månader men emellanåt kan det dyka upp bekymmer som fullständigt låser mig. Senast hände det igårkväll.
Jag hade råkat ta foton på mig själv med mobilkameran och fått till bilder där jag såg så ful ut att jag blev desperat.
Jag åkte genast iväg till några familjemedlemmar och försökte ha samtal om detta, något de vid det här laget sedan 10 års tid är rätt ledsna på.

De visar själva ofta upp bilder de tagit i mobilen på sig själva och visst är det så att de inte är sig lika överhuvudtaget. Inte tyckte de jag var mig själv lik heller, men de ansåg inte bilderna vara så hemska som jag tyckte.

Sedan visade jag ett filmklipp från youtube jag hittat där jag råkat få syn på en kille/tjej som jag ansåg vara en kopia av mig själv. Uppfattningen om mig själv som alltså symboliserade hela min samlande fulhet och jag trodde först det var jag själv som blivit filmad utan att veta om det. Så lik mig tyckte jag personen var.
När jag visade den för dem började de råskratta och kunde verkligen inte under några som helst omständigheter se någon likhet whatsoever hos den personen och mig.

Men det hjälpte inte eftersom jag tyckte de varit för "snälla" i sina åsikter gällande korten jag tagit på mig själv från mobilen. Jag känner helt uppriktigt sagt inte igen den personen på korten från personen jag ser i spegeln 50 gånger om dagen.

Därför hade jag hoppats de skulle sagt att bilderna var skitfula, men eftersom de inte gjorde det tog jag det som att det faktiskt är lite åt det hållet jag ser ut och då är det inte så säkert att man kan säga att jag har Bdd, för ifall jag ser ut sådär som på korten innebär det att jag verkligen är ful och att Bdd:n alltså inte är en diagnos som passar på mig eftersom den inte är inbillad.

Nej, igårnatt kände jag de där känslorna igen då bröstet började värka något otroligt och jag kunde enbart motivera mig att tänka på självmord.
Jag kände att ifall jag ska behöva leva igenom ett helt liv, som hitintills varit skit, med det där utseendet så skiter jag hellre i allt. Jag kommer dock aldrig ta livet av mig, utan kommer snarare i sådana fall få andra att ta livet av mig något som inte är speciellt svårt i dagens samhälle.

Nu söker jag jobb, jag sköter min kropp, börjat träffa kompisar och försöker bygga upp ett socialt nätverk igen men sedan igår känns det som det är meningslöst. Vad har det gett mig förut egentligen? Absolut ingenting.

Oj just det, som om det ena inte vore nog kan jag nämna ytterliggare ett misslyckande. Jag är 23 år och har aldrig haft sex heller.
En sak en tjej aldrig kan förstå eftersom de själva kan få det hur lätt som helst, men tanken att vara "man" och inte våga ta kontakt med tjejer känns helt fruktansvärt. Såpass att jag överväger att söka närhet hos män istället även då jag varken är bi eller gay.

Hur ska jag kunna ta kontakt med tjejer och lyckas med dem när min självbild, självsäkerhet och självförtroende är helt i botten? Däremot kan en tjej vare sig hon är eller hur hon ser ut alltid få killar, en av könens extrema orättvisor.

[laktoos]

Tjena Arktis. Jag läser de flesta inläggen här så skriv på!

Jag är en kille på 21 med BDD som är på bättringsvägen. Det var kul att läsa att du under några månader varit lite på bättringsväg i alla fall, men jag vet själv hur lätt det är att falla tillbaka i gamla mönster och hamna nere på botten igen.

Jag känner igen det du skriver om ångestkänslorna i bröstet. Det är där jag också känner det som värst när jag mår dåligt, det är verkligen, som du skriver, som en värk som för min del samlas till ett ställe och förlamar alla andra känslor och tankar om mig själv. Det enda som jag kan tänka på är min egen fulhet och vilket litet värde jag har som människa.

Har du sökt och fått nån hjälp för dina problem? Jag själv har börjat i KBT-terapi och äter antidepressiva och det fungerar för mig. Jag känner att det är rätt väg för mig bort i från BDD:n.

Det du skriver i ditt inlägg om att BDD inte är rätt diagnos på dig tror jag inte ett dugg på. Även fast jag aldrig träffat dig kan jag, som amatör men med erfarenhet av BDD, säga att du lider av BDD. Jag kan vara säker på det eftersom jag känner igen ditt sätt att tänka. Jag har själv tänkt likadant när jag tidigare läst om BDD. När jag besökte det här forumet för första gången för ungefär 2 år sen, då jag mådde riktigt kasst, inbillade jag mig själv att jag inte led av BDD. Jag var fullständigt övertygad om att min hy, som är mitt problemområde, var äcklig och tills den dag min hy var perfekt (det finns inget som är perfekt) skulle jag hata mig själv. Hata, hata, HATA. Jag var helt övertygad om att det var ett fysiskt fel på mig (min hy) och att jag var tvungen att rätta till min hy innan jag skulle kunna må bra. Nu vet jag att problemet var psykiskt (BDD), men det är först nu i efterhand jag kan se hur fel jag tänkte. När jag var mitt uppe i det kunde ingenting rubba min övertygelse om att min hy var äcklig och att tills den dag då den var perfekt skulle jag fortsätta hata mig själv, eftersom hela jag var lika äcklig som min hy. Min hy sa allt om mig som människa, trodde jag. Men jag var sjuk, och att vara sjuk är mänskligt och något man får acceptera. Personer med BDD är ofta perfektionister, precis som jag, och allt som inte lever upp till de krav man som perfektionist har det klarar inte en perfektionist av. Min hy var äcklig och inte perfekt. Därför hatade jag den och hela mig själv.

Allt det hat man känner mot sig själv när man lider av BDD kommer nån gång att explodera. Jag bröt ihop fullständigt i våras och låg på psyket i tre veckor, efter det har jag börjat klättra upp från botten till här där jag är idag och där jag mår bra, och bättre ska det bli (men det behöver inte bli perfekt, för det finns ingenting på den här jorden som är perfekt, jag har inte hittat det än i alla fall).

[sophie]

hej, jag har går på kbt terapi med men tycker inte det funkar ett skit. ju längre tiden går, desto mer hatar jag mej själv och jag gör allt för att skada mej, dvs gör mej illa, är med fel killar, jag vill liksom att människor ska behandla mej illa på nått sätt trots att det enda jag vill höra från någon som verkligen menar det är "du är vacker och du duger som du är". ibland känner jag för att supa eller knarka bort hela mitt liv, flytta till polen och bli chackhora eller nått, låter töntigt men så mycket hatar jag mig själv och vill mig illa. men längst inne har jag det lilla hoppet om att allting någonsin ska bli bra, att jag ska kunna se mej själv i spegeln utan att hata mig och vilja riva bort hela mitt ansikte och min kropp. vart kommer egentligen allt självhat ifrån och prestationsångesten att duga för andra människor ifrån? varför hatar vi oss själva så mycket till den grad att vi skulle kunna låta oss förfalla och dö? är det samhället som har gjort oss sjuka, eller är det vi själva, eller kanske både och? man tänker ju liksom "om jag var vacker skulle jag bli lycklig" och drömmer om det livet man aldrig kommer kunna få.

förlåt om det här blev långt, behövde bara ventilera mej lite, tiderna är hårda just nu. kram på alla, ni är värdefulla även om ni inte tror det. till skillnad från mej som inte har något värde, jag är ledsen men det är sant.

sophia

[Arktis]

Hur som helst har jag svävat i mycket seriösa självmordstankar i tre år. För två år sedan fick jag söka mig till psykakuten och få professionel vägledning.
Jag har aldrig försökt ta livet av mig, men har däremot ett flertal gånger planerat det rätt detaljerat.
Nu är det dags för det igen fast på ett annat sätt som kommer bespara lidandet i alla fall en liten del för de som tycker om mig.

Min nya självmordsstrategi är att provocera fram våld med dödlig utgång för min del.

Jag har levt ett skitliv större delen av mitt liv men det har varit särskilt värdelöst i 7 år nu.
Har inte kunnat vara glad, lycklig eller nöjd med ett skit i tillvaron, trots att jag fått hjälp med terapi och medicinering.
Jag har varit väldigt öppen och det har varit lätt att arbeta med mig och även var jag motiverad att försöka hjälpa mig själv.
Nu är jag dock väldigt trött på det här på större allvar än någonsin förut i mitt liv.

Jag har helt enkelt inte det som krävs för att kunna leva som en man och bli lycklig. För mycket fattas hos mig.

Sanningen är den att ifall jag inte dör snart sålänge som mitt liv ser ut som det gör kommer jag bli farlig.

[Arktis]

Fast å andra sidan är min KBT-terapeut övertygad om att Bdd:n inte är mitt främsta problem. Bdd:n är ett tillstånd som för sju år sedan låste mitt liv fullständigt, men under åren som gått (speciellt efter 2005) har det börjat försvinna.
Jag har problem med mitt utseende, enorma till och med och jag hatar att bli fotad osv, men det är inte Bdd:n som trycker ner mig.

Det är snarare en sak som utvecklats pga. av Bdd:n och det är den sociala färdigheten. Jag vet inte hur man skall vara bland folk, hur man ska få kompisar, hur man skall bete sig osv. Bland främmande människor är jag osäker och därmed väldigt arrogant (allt bottnar i osäkerhet och självhat).

I och med att jag var ensam väldigt mycket under några år har jag tappat den sociala förmågan, en förmåga som faktiskt även var rätt svag även innan problemen började. Jag var skitsocial och framåt senast i lågstadiet.

[bodydis.]

Hej

Läste ditt inlägg. Tror att din Bdd hänger samman med din sociala fobi , depression och ångestsjukdom. Ofta utvecklas andra följdsymtom/sjukdomar om man har ett tillstånd under en längre period.
Tror också att det kan vara någon utlösande faktor som kan leda fram till problemen, men spekulerar bara.
Är en tjej på 24 år som anses vara attraktiv av andra människor men jag avskyr mitt utseende. Har diagnostiserats med depression, ångest , har dock aldrig fått någon diagnos om Bdd.
Har levt isolerat pga av mitt utseende och ångest. Känner självhat, paranoid, ingen självtillit, tillit till andra människor, sårbar och har svårt för killar/män.
Har träffat en psykoterapeut vilket var värdelöst , hoppade av efter ett trekvarts år och kämpar för att få kbt via landstinget. Hur fick du det?

[CyanideCupcake]

Jag har inte själv fått nån KBT (skrevs upp på kölista för ca åtta månader sedan men fick förra veckan veta att terapeuten i fråga ska på minst sex månaders tjänstledigt och sedan sluta så det blir inget) men har hört av många andra att det ska  vara väldigt bra för tvångssyndrom, BDD och andra sjukdomar där man har ett "stört" tänkande. Det låter inte som att du gått i terapin speciellt länge? Det tar säkert ett tag (olika länge beroende på person) innan man märker nån skillnad.

[Arktis]

Mjo, visst är det så. Vi har typ just börjat komma igång eftersom det tog så lång tid för honom att begripa vad felet med mig verkligen var.

Men det är som jag tror, eller rent av vet (det är ett faktum) och det är att min självkänsla är det största problemet av alla problem. Shit vad jag håller på alltså när jag deppar ner mig, det är pinsamt i efterhand och ibland går det för långt alltså.

Är rätt trött på att inte känna igen mig själv faktiskt...att inte ha hittat sig själv rent av. Har sumpat mycket och gått miste om en hel del av att gå runt och känna såhär och bara tanken på vad man missat är bara det en väldigt ångestframkallande känsla.
Men jag tror jag vet hur jag kan åtgärda detta och håller på för fullt redan. Men att förlita sig på andra att andra ska fixa ens problem är waste of time för det kommer inte hända.

Jag fick tjata mig till att få KBT-behandling och fick det först efter tre utvärderingssamtal med en specialist. Måste man tjata och ligga i för att ha en chans. Är man helt öppen med sina problem och berättar exakt allting och verkligen får folk att förstå hur hemskt man känner sig så kommer någon lyssna.
Psykvården i Sverige ser helt annorlunda ut på många håll än vad den gör i Sthlm, på vissa ställen är den rent av värdelös.
Men för att bättra ens mående är i alla fall jag beredd att lämna allt jag har här för att söka mig till den plats jag kan få bra hjälp.

Nu ska jag på onsdag försöka tjata mig till lite andra mediciner dessutom, tror jag behöver Sobril eller något av det slaget (nån som testat det?)

Fick Atarax från psykakuten när jag var där i veckan och det har fått mig att älta en del mer mindre faktiskt. Somnar direkt när jag lägger mig nu istället för att älta i 2 timmar innan jag somnar som jag gjort i 10 år haha.

[bodydis.]

Hejsan

Har varit i kontakt med psykiatrin sedan många år tillbaka med knapphändig hjälp. Har behövt vända mig privat för att överhuvudtaget få någon hjälp , vilket jag egentligen som ung tjej inte har råd med. Tycker att den svenska psykiatrin är en katastrof.
Har aldrig ätit Sobril däremot Cypramil, Seroxat och Efexor Depot. Efexor Depot dämpar min ångest . Atarax är emot oro har jag för mig, och har ingen inverkan alls på mig . Bra att den fungerar på dig.
Känner mig ofta feldiagnotiserad och missförstådd. Vården är väldigt snabb att ordinera ut läkemedel och droga ner människor istället för att behandla. Allt handlar om pengar dessvärre . Har man pengar finns det hjälp att få i Sverige. 

[kardborre]

Jag har ingen våg men äger nu bara ett par byxor som jag kan få på mig, och ett stort linne som passar. Det är allt! Det innebär att jag fortsätter öka i vikt. För ca en månad sedan hade jag åtminstone tre byxor som jag kunde tvinga på mig men nu är det fullkomligen omöjligt att kommi i de. Undrar just hur mkt jag väger???

Jag har alltid mått dåligt över min undervikt som människor kommenterat och frustrerat sig på under uppväxten. En strategi jag la till med var att äta extra mkt i sällskap med andra bara för att slippa bli misstänkliggjord för att ha anorexi (även om det inte alls var säkert att just dessa människor tänkte något åt det hållet, men för säkerhets skull då det kunde inträffa ibland). Jag lyckades aldrig gå upp i vikt vad jag än försökte med.

Under tonåren utvecklade jag kroppskomplex som begränsade mitt liv avsevärt och jag har fastnat där - har inte kommit vidare - avskyr fortfarande min kropp och utseende.

Men den övervikt som jag nu samlat på mig under detta år har verkligen slagit hårt mot min självkänsla. Mitt bukomfång har ökat drastiskt. Jag märker att det påverkat min andning negativt. Jag har också fått svårt att böja mig ner. Den här upplevelsen är helt ny och förvirrande för mig. Jag chockeras när jag ser mig i spegeln (kropp som ansikte) och hatar verkligen hur jag ser ut. Har ingen erfarenhet att fetma sedan tidigare.

Mina tidigare säkerhetsbeteenden, som att välja "rätt sorts kläder"; sådana som dolde hur jag egentligen såg ut, har fullkomligt rämnat. Jag lyckas inte klä mig acceptabelt i den här kroppshyddan. Jag spänner mig och glömmer att andas när jag är utomhus (bland folk), och minsta lilla vindpust utlöser panik. Bukfetman går inte att dölja i mina alldeles för små kläder och "knepet" att hålla in magen funkar inte med en kroppsform som denna.

Det finns inte en chans i universum att jag skulle visa mig i en t-shirt eller skjorta som endast täcker halva magen med byxor som, om jag skulle få de över låren, når över halva baken och är långt ifrån möjliga att knäppa. Leker jag med tanken att försöka hålla byxorna uppe med hjälp av en hårsnodd mellan byxknappen och klykan, skulle det kräva en en_och_en_halv decimeter (x2) lång snodd eller snöre. (Och jag har sjukt dåligt ställt!! Kan inte köpa nytt som det är nu).

Det är skrämmande att upptäcka den kroppsliga förändringarna. Igår insåg jag t ex att min haka nu åtföljs av slappt hängande hud som när jag böjer fram huvudet en aning blir till "två hakor"; äckligt!

Och eftersom jag hållit mig inomhus har jag låtit hyn vara fri från smink. Jag har blivit pluffsig i ansiktet av övervikten vilket gör att mina ögon nu ser ut att vara ännu mindre än tidigare (i relation till resten). Jag mår verkligen illa när jag ser mig i spegeln och självhatet har inte precis blivit mindre av att jag nu blivit tjock på ett smaklöst sätt.

Har lovat att träffa en kompis imorgon men jag börjar få panik nu - för att behöva vistas bland folk (festival) - och för att hon inte träffat mig på så länge att hon säkerligen kommer att få en chock (när hon ser "mitt nya jag").

Åh, alla mina kläder... jag som har så stor garderob !!! Känns mer än bistert att de inte går att använda längre Har behov av att tvätta också vilket innebär att det plagg jag fortfarande kan få på mig egentligen bör ligga i tvättkorgen vid det här laget. Börjar starkt betvivla att jag tar mig ut imorgon!.. När jag är hemma kan jag bära mysbyxor som jag kommer i. Jag kan dock bara tänka mig att gå klädd så när jag är för mig själv.

Jag hatar verkligen mitt utseende från topp till tå, det är den brutala sanningen (som andra inte känner till).

I takt med att kroppen fortsätter förändras märker jag att depressionen, apatin och isoleringen förvärras. Tillsammans med allt annat känns det bara som ytterligare en anledning till att säga "adjö_liv goddag_gud; må mig vila i frid".