Så jävla nere är jag...

[Anna-78]

Jag blev så HIMLA GLAD när jag läste din fråga om mig!!! Mycket riktigt har jag nog inte varit här inne på väldigt länge och det känns...bra... Hur har du själv det förresten?

Jo, det går framåt för mig, jag är gravid i v 13 och kan knappt fatta att det är SANT!!

Mycket riktigt så gick jag i gruppterapi som varade 20 veckor i Karlskrona (med risk för att fullständigt förstöra min anonymitet :confused Vi gick heltid fyra dagar i veckan, hela dagarna. Jag hade inget val, hade stupat i sjuksköterskeutb och blev bara mer och mer lessen. Då hörde jag talas om denna chansen och har inte ångrat mig en dag!!! Jag talar i termer om livet innan terapin och livet efter. Men jag har ändå svårt att släppa taget och måste nypa mig själv i armen för att fatta

Det hade aldrig gått så som det gick utan hjälp. Jag gick alldeles för länge. Nu kan jag handla utan panikattacker, jag känner mig mer avslappnad när jag träffar människor och fastän BDD:n finns där kan jag leva normalt. Jag var så ner nere så det fanns knappt något hopp om livet.

Vill INTE att folk ska känna- f*n vad hon är duktig då!! Jag vill bara förmedla att det GÅR att må bra, det går att leva, det går att leva trots att man har ärr eller vad fan som helst. När du är som sjukast i BDD:n kan man inte fatta att de tankar man har INTE stämmer.

Hoppas på en god fortsättning för både dig och mig!!!;)

[Anonym]

Åhh vad GLAD jag blir för din skull Anna, så skönt att höra! Grattis till detta och till graviditeten

Jag blir nyfiken på vad det var för behandling och hur man kan få gå den? Fick du remiss från ditt landsting eller hur gick det till?

Mvh Malins syster

[amav]

Anna-78

Det låter ju klockrent! Så himla kul att du är bättre! Och, grattis till graviditeten också - barn är softa!  

Jorå, för mig är det klockrent! Jag mår prima, och blir bättre och bättre för varje dag. Numera kan jag komma på mig själv med att inte ens haft sådana snabba automatiska tankar i situationer där jag annars alltid haft det. Dvs. fokuserar på helt andra saker, leva och ha det soft helt enkelt!  


Bra att du rapporterar om att det går att bli bättre!


/Amav

[Anonym]

Jag gick hos psykolog i säkert 1,5 år men det hände inget kände jag. Desperationen kände inga gränser. Jag hade på omvägar hört talas om Gruppcenter i Karlskrona där man kunde få hjälp med psykiskt illa mående. Jag hade haft stora problem halva mitt liv och dessa blev bara större och större och STÖRRE:

Min psykolog förstod allvaret, han hade lilla mig framför sig. Helt nere, hade testat allt, arbetsprövat i 9 mån, jag blev bara mer och mer stressad och ville till sist ta mitt liv. Jag sa att jag måste få hjälp av Gruppcenter. Här kom vändningen i mitt liv. Jag fick börja ett par veckor senare då de har intagning när det finns plats. Åt gången kunde det vara cirka, 10? kanske absolut max. Tre terapeuter och här var man i ett halvår. Färgterapi, älta problem, gråta, prata, göra lunch tillsammans. Vi delade upp lunchen om två, tillagade den och åt tillsammans!! Dömysigt var det men ack så jobbigt

Jag hörde att denna formen fanns någon annanstanns  i Sverige också. Resultaten har varit mycket framgångsrika då man fått fylla i enkäter innan, efter beh och ytterligare 6 mån efter beh. hur man mår och hanskas i olika situationer.
Jag hade aldrig överlevt utan denna chansen. Nu kan jag äntligen leva det liv jag VILL. Innan kände jag mig som en scout som försökte överleva i denna världen. Kram Anna