..nu har man varit på 65-årskalas
var där ihop med min pappa, min bror och hans flickvän. de övriga som var där hade jag inte träffat på ca 2 år och några inte alls förut. men jag gick dit iaf, fast med blandade känslor. det var inte så mkt personerna som var där jag oroade mig för, utan att där skulle finnas speglar jag inte var van vid. och på toa visste jag att jag skulle behöva gå.
det bjöds på allehanda mat och dryck och det oundvikliga toalettbesöket gjorde sig alltmer påmint. också ångesten och osäkerheten över hur jag såg ut drev på, så när jag väl gick dit kände jag en lättnad över att samtidigt få kontrollera mitt utseende. det såg väl inte jätteruskigt ut, men inte bra heller. aldrig nöjd. vågade inte kolla för noga, av rädsla för att upptäcka ngt och därmed 'fastna' vid spegeln och må dåligt.
under tiden jag var där på kalaset kollade jag givetvis de andras utseende. kände mig väldigt osäker. stundtals kände jag mig bättre efter alkoholintag, släppte kontrollen lite och den tanketomhet jag ibland känner försvann lite och jag blev mer talför i diskussionerna och mindre distanserad.
är väldigt instabil och min sinnesstämning ändras från stund till stund och vid ångest känner jag ett behov att kontrollera mitt utseende. kan också drivas till spegeln för att kontrollera om jag verkligen kan ha alla dessa känslor inom mig. kan det verkligen stämma att allt bara finns i mitt huvud? är det bara en illusion? är inget riktigt? jävligt mysko
tycker inte om det, tycker inte om mig själv
är ibland rädd för att se mig i spegeln, rädd för vad jag ska se - att det ska se groteskt ut! kanske är det trots allt en vanföreställning jag har? (när jag är så rädd). men vanföreställning, det är ju psykos, och bdd är ju inte psykos.
nu är jag hemma iaf, i min egen lägenhet, i tryggheten, med min egen spegel - en spegel jag kan lita på, en spegel som inte ljuger, en spegel som jag faktiskt kan se ok ut i.
/hälsningar mattias
