godessceline, jag förstår din förtvivlar så mycket. Det var som när jag satt där och kinderna var täckta av ärr och ömmande blemmor och så kommer någon och gnäller över en liten finne på hakan vid mens.
Jag vet...mina kompisar tänker sig inte för heller. En av dem sa igår att hon såg ut som fasen i ansiktet för att hon ätit så mycket onyttigt de senaste veckorna. Hon hade tre finnar. TRE. Och där går jag bredvid med rosacea som är illröd och svullen. Jag vet att de inte menar något illa, men jag önskar att de kunde tänka efter i alla fall lite. (Och jag menar inte att undervärdera ditt problem heller, nästan_perfekt, men...ja, du förstår).
De senaste två dagarna har varit mardrömslika, fick sån in i helvetes ångest i förrgår kväll att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Fotade och blev totalt förstörd över vad jag såg, hur ända in i helvete kan någon ens komma nära mig utan att känna avsky när jag ser ut som jag gör? Hur har de klarat av att vänja sig? Det övergår mitt förstånd och jag förstår det inte. Var så vansinnigt nära att sjukskriva mig från jobbet men lyckades gå dit i alla fall. Varje moment under hela dagen var ett rent helvete; smet in i omklädningsrummet så fort vi hade rast för att komma undan. och jag ville verkligen inte gå ut därifrån, VILLE inte. Brukar fastna där efter jag slutat för att jag inte vill gå ut till världen utanför; kan stanna gott och väl en halvtimme drinne trots att jag bytt om och så sett är redo att gå hem. Jag svär att mina chefer undrar vad fan jag gör därinne. Jag är livrädd för att vara runt folk jag känner för det känns som att min fulhet är så uppenbar att de MÅSTE se den. Det går liksom inte att undvika. De må vara vana nu, men varje gång jag träffar dem är jag livrädd att det ska bli just den dagen/kvällen som de inser hur jag egentligen ser ut, den dagen som de ser mig med klara ögon och min fulhet belyses helt plötsligt och blir uppenbar för dem. Jag är ledig i två dagar till, sen börjar sommarschemat och med det vikarien. Jag har bara träffat henne en enda gång innan, ytterst flyktigt, och jag visste inte att hon skulle komma så jag var osminkad. Hade haft en okej dag då men nu när jag ser tillbaka...vad tänkte hon egentligen när hon såg mig? Min hy var lika illasom vanligt då så att hon la märke till den är självklart, men jag undrar om hon såg resten också. Jag förstår inte hur ända in i helvete jag ska klara av att jobba med henne i tre veckor. TRE VECKOR. Jag ska till Göteborg imorgon och håller på att få panik; min systerdotters artonårsdag är snart här också vilket innebär släktfest, däribland med en massa människor jag bara träffar vid sådana tillfällen och inte känner över huvud taget. På kvällen är dte tänkt att jag ska ta mig till RIX FM's festival för att se tAKIDA, men just nu känner jag att jag kommer att bryta ihop om jag ens försöker ge mig ut bland alla människor. Jag vill bara stänga in mig. Ladda upp med mat så att jag har ett tag och dra ner persiennerna och bara stänga in mig, bara stänga ute världen så jag slipper tänka på vad som händer där ute.
