Fotografera mig

[SabinaBina]

Tänkte dra en liten snabb presentation utav mig själv. Har inte medverkat aktivt på denna sida tidigare igenom att skriva/svara på inlägg. Men har varit medlem ett tag och aktivit läst runt. Sabina heter jag och jag har inte fått diagnosen BDD. Utan det är något som jag kom undefun med att jag led utav för ett par år sedan som jag kollade på Oprah Winfrey. (Var då runt 15-16år)

Där satt en kille och berättade om hans problem, och även en tjej som heter Jenny. Jag hade aldrig någonsin känt igen mig själv hos någon annan förut. För allting som de sa, var precis det som jag upplevt varendadag. Fick ett uppvaknade och insåg att jag längre inte var ensam. Och att jag inte var sjuk i huvudet. Och att dethär forumet finns och att alla vågar vara så öppna och ärliga om deras problem ger mig mycket kraft och stöd! Tack allihoppa!

Nu till mitt nuvarande problem. Min pojkvän är på behandlingshem och kommer så att förbli ett bra tag till framöver. Han vill ha foto på mig där han är. Vilket jag fullständigt förstår. Men jag vet inte hur jag ska kunna skicka foton på mig. Jag är aldrig med på foton. Senast som jag var med på klassfoto var väl i femteklass.

Jag klarar inte av foton som andra ska ha utav mig. Om jag tar fotografier på mig själv, som jag har för mig själv så är det helt okej. Men inte då som jag inte har någon kontroll. Jag vet inte hur jag ska klara av att för det första, STÄLLA UPP på att bli fotad. Lite svårt att ta ett fotografi utav sig själv, från en 3meters avstånd. För närmare än så kan jag inte gå med på.

Och för det andra sedan skicka iväg dem till min kille, för att han ska öppna upp kuvertet och inse hur jävla ful och tjock jag egentligen är. Kan illa gärna heller ta något gammalt foto på mig själv där jag var två, tre år yngre ( För skillnaden är drastisk ) Är inte ens tjugo år gammal men ser ut som en äldre dam i hyn/kroppen/tänderna mm.

Finns det någonting som jag kan säga till honom överhuvudtaget, för att få honom att förstå? Han VET om att jag lider utav BDD:n och att det kommer och går i perioder då som det är bättre, el sämre. Men jag tror inte riktigt att han kan sätta sig in i hur jag verkligen tycker att jag ser ut -deformerad. Han älskar mig, och han vet uppenbarligen om hur jag ser ut eftersom vi varit tillsammans i över 1,5år.

Men det är just det. Han älskar mig för mig. Inte för mitt utseende. Men om han då får se sanningen, på ett foto, där inte ens den lilla helheten kan göra någon nytta. Vad ska han då tycka, hur ska han då reagera, hur ska han då vilja ha mig. Tänk om han får fotona och blir äcklad.. Låter kanske hur larvigt som helst. Men jag vet faktsikt inte alls vad jag ska göra... Eller vad jag ska säga.. Kameran är min värsta fiende och har så alltid varit..

Hjälp?:/

Mvh Sabina

[CyanideCupcake]

Hej sabina! Det här med kameror är nog något de flesta av oss kan känna igen sig i, personligen har jag undvikit kameror periodvis i flera år nu, även om det blir extremt mycket värre. Har vissa bilder där jag inte ser ut som mig själv som jag kan visa, just för att de ser ut som nån annan och jag inte ser ut så egentligen. Kan du inte försöka prata med din pojkvän en gång till? Det är fint att han vill ha en bild av dig, det låter som att han tycker mycket om dig. Kanske har du några äldre bilder du känner är okej?

[SabinaBina]

Jo jag har några få bilder som jag tycker är okej. Men han vill så gärna ha ett nytt. Ett från "nutiden". Vill inte att han på något sätt ska känna sig avfärdad. För det är inte så mycket mina egna känslor som jag bryr mig om (ang att det är jobbigt för mig). Utan snarare hur vidare han ska reagera för att jag inte ens vill skicka ett litet foto på mig till honom.

Hur får man en person som inte lider utav dethär att förstå hur himla jobbigt det faktiskt kan vara med en sån sak som att vara med på ett simplet litet fotografi?

[CyanideCupcake]

Jag vet inte...det är så oerhört komplicerat att försöka förklara för någon som inte är drabbad vad som händer i ens huvud. Du kan inte prova att ta några nya och hoppas att du hittar ett som känns okej?

[SabinaBina]

Ja, jag har funderat kring att ändå prova fota mig. Men jag vet hur det brukar sluta.. I gråt och förtvivlan. På något sjukt sätt så lyckas jag alltid intala mig själv om att det kanske blir bättre denna gång.

Men det blir ju aldrig det. Utan i och med att man blir äldre, så blir det bara värre från gång till gång.

Men kan alltid låna kameran utav min vän och ta några själv. Och om de blir alltför groteska så får jag väl försöka förklara mig bäst jag bara kan. Men som sagt, det är ju inte det lättaste att göra.