kampen 7/12

[addpersonality]

usch nu har det varit några jobbiga dagar. hade ångest när jag vaknade i går och det är aldrig ett bra tecken... lyckligtvis blev det bättre framåtkvällen men jag känner fortfarande av det.

nu kommer jag träffa psykologen två gånger i veckan för att "toppa formen" så att jag klarar av mitt kanske viktigaste delmål: att börja på skolan i stockholm igen efter jul. det känns visserligen som jag går åt rätt håll men det är fortfarande en bit kvar... är orolig...

orolig för tågresan varje morgon... för att träffa människor som är vana att se mig med "perfekt" och sminkad hud (vilket jag ju inte får göra längre), kommentarerna, frågorna, rasterna... även om jag är nervös för det rent studiemässiga så är det inget jämfört med interaktionen det andra människor... det är det som skrämmer mest.
någon som har tips om hur jag kan förbättra mina chanser att klara mitt delmål?

psykologen sa en sak sist som jag funderat mycket på. det här med kamouflage... att framhäva sådant som man är nöjd med för att mindre fokus ska hamna på bdd-området, i mitt fall huden. visst är det så! jag målar ögonen, tycker om kläder och fixar med håret. men jag trodde det var positivt? att försöka se det man är nöjd med istället för att stirra sig blind så felen. sminkningen tar max 10 min om dagen så det är inget som förstör mitt liv. och jag klär mig inte särskilt uppseendeväckande. jag tar på mig det jag tycker jag är fin i. visst skulle det ideala vara att man bara brydde sig om insidan på både sig själv och andra men jag tror väldigt få människor är så trygga idag. är det innte normalt att lägga ner lite möda på att göra det bästa av sina yttre förutsättningar?

vad tycker ni?

[annapanna]

Hej Em!

Har läst alla dina funderingar och kampen mot bdd. Jag känner som du. Visst, jag kamouflerar mig mer eller mindre men det tar inte flera timmar, det tar som du säger 10 min. Men trots det är det något jag tänker på dag ut och dag in. Hur ska jag få min hy att bli bättre? Vad ska jag köpa för smink härnäst som gör att jag får felfri hy?? Det är det som gör att jag känner mig sjuk och jag vet inte om jag är lika stark som du och vågar ta steget att inte sminka mig. Hur bär du dig åt?

Vad är det för medicin du äter? Är det mot hudproblem eller är det något slags lyckopiller?

Det verkar i alla fall som om du kommit en bra bit på väg i kampen mot BDD:n. Lycka till och fortsätt att dokumentera allt du varit med om! Det hjälper åtminstone mig att inte känna mig så ensam längre.

Kramar Anna

[addpersonality]

det jag äter är paroxetin. ett antidepressivt preparat som främst hjälper mig att hålla ångesten i schack vilket gör det lite lättare att lämna hemmet.

anledningen att jag inte sminkar mig är att jag just pga allt sminkande och rengörande av ansiktet till slut fick en hudsjukdom som heter perioral dermatit. inget man önskar sig. ser inte kul ut och kliar så man kan bli galen. och man får inte sminka över det... då blir det bara värre. jag som alltid hållit på med peeling, masker och krämer får nu bara tvätta mig med mild tvål en gång om dagen. gissa om det förvärrade min bdd den första tiden!!??

för huden äter jag inget receptbelagt men på eget initiativ äter jag jättenattljusolja (efamol) eftersom det i alla fall vårdar huden inifrån och även dämpar inflammation och klåda.

[annapanna]

Det låter jobbigt det där... jag skulle bli galen om jag inte fick sminka mig alls. Vad är det för slags ångest du har haft tidigare? Har du inte lämnat hemmet överhuvudtaget eller har du bara haft det så stundtals?
Jag kan också ha ångest ibland men för det mesta tvingar jag mig själv att gå ut och göra det jag måste göra. Ibland känner jag att jag kanske skulle behöva något antideppressivt medel men å andra sidan har jag hört så mycket om biverkningar osv...

[Anonym]

[addpersonality]

nej jag blev galen också den första tiden...

jag har haft dagar när jag inte kunnat lämna hemmet men jag försöker alltid göra det ändå. framför allt den sista tiden när jag på allvar börjat göra motstånd mot bdd:n.

jag vill inte säga till någon annan huruvida man bör äta medicin eller inte. det är ett personligt beslut. jag har själv haft många tankar kring detta. rent generellt är jag emot medicin. ska till en rejäl migrän för att jag ska ta en elvedon. jag har dock kommit fram till att det antidepressivt är ett måste för mig om jag ska kunna ta mig ur detta. om jag i framtiden råkar ut för trauman och sorger kommer jag inte tveka att använda medicin igen om jag känner att jag fastnar i depressionen. det hjälper mig.jag är en känslig person... jag reagerar väldigt starkt på både glädje och sorg. när det gäller det senare kan det vara ett problem. visst känner man av en del biverkningar de första (och sista) dagarna men jag har alltid blivit förvarnad och då är det inget som har stört mig direkt. alla är väl olika men om man inte tycker det funkar så kan man ju alltid sluta igen...

[annapanna]

Känner igen mig i det du skriver. Jag är också en väldigt känslig person. Kan nästan gråta på beställning...

Jag har precis börjat läsa "The broken mirror"... jag hoppas att den kommer att få mig att förstå att jag har en sjukdom (just nu känns det inte som en riktig sjukdom) och att jag efter det kanske vågar söka hjälp...

Hur går det för dig då? Det var ett tag sedan du skrev.