Sen.... sen kommer allt bli bätte

[Anonym]

Hela tiden strävar jag efter det perfekta utseendet. Jag gör allt, men står fortfarande på ruta 1.

Jag tränar varje dag, sminkar mig nästan aldrig(då de förstör min hy) och i och med att jag inte sminkar mig kan jag inte visa mig bland mina vänner och ännu mindre på fester. Jag måste spy efter varje "onyttig" måltid för att inte drabbas av överdriven ångest. Dessutom måste jag alltid använda svindyra krämer på hela kroppen för att få min hy att se bättre ut. Jag smörjer jämt in mig med "brun utan sol" för att inte se för blek ut.
Jag "ångar" mitt ansikte så fort jag får chansen och ser till att klämma mina finnar i samma veva. När jag inte tränar på min lediga tid och istället vilar ett tag, får jag så mycket ångest att jag gråter och skriker/bråkar med första person i min närhet(vilket brukar bli min pojkvän). Jag har insett att mitt liv är en bluff som aldrig kommer bli bättre. Jag tror att alla kommer att älska mig när jag "blir snygg". Jag kommer kunna vistas bland folk utan att skämas för min hy och min vikt, killen jag blev dumpad av, kommer älska mig bara mina 15 kilo försvinner. Jag kommer bli lycklig den dagen.
En dag på stan är en plåga. Jag kan inte handla kläder längre, då jag vet att kassörskan eller tjejen på andra sidan vägen hade burit plagget 10 gånger bättre och snyggare än vad jag hade. Mitt hår ser jämt förjävligt ut jämfört med tjejen jag just passera. Vissa kompisar kan jag inte umgås med längre, för att dom ser bättre ut än vad jag gör. Vilket plågar mig något enormt. Ständigt och jämt jämför jag mig med andra. "Om jag bara hade sett ut sådär eller sådär hade jag varit lycklig" är min ständiga tanke.
Jag mår så dåligt och har ingen livsglädje kvar. Jag känner mig värdelös. Så fort jag gör någonting fel beror det på mitt fula utseende. Bara jag hade varit snygg, hade allt blivit bra. Jag ber till gud om att få gå ner i vikt mins en gång om dagen. Jag hade gjort vad som helst.
Mina drömmar kommer aldrig att slå in. Snälla hjälp mig, jag behöver hjälp. Vad ska jag ta mig till?? Vem ska jag prata med? Ingen verkar förstå.
Är detta normalt eller är jag psykist sjuk?

[psycho-doll]

hej

det låter som att du har det väldigt jobbigt och plågas och så ska du inte behöva ha det! själv gillar jag inte ordet psykiskt sjuk, för det låter så nedvärderande. det du genomlider låter inte normalt, det är inte normalt att inte kunna visa sig utan smink, att spy efter måltider bara för att inte drabbas av ångest! det låter som att du har väldigt mkt fokus på ditt utseende och att du duger bara om du är snygg. du jämför dig mkt med andra och du har en tanke- om jag bara såg bättre ut så skulle allt vara bra och jag skulle vara lycklig. du känner dig värdelös och blir ngt fel så beror det säkerligen på mitt utseende, tänker du. och så tänker du mkt på vikten.

visst är det normalt att tänka på sitt utseende - det göra alla människor! men, dom kanske tänker på det ett tag och släpper det sedan. det är inte normalt om det börjar inverka på ens dagliga liv och om man mår dåligt av det! om man inte kan gå ut bland människor eller om man tänker på sitt utseende flera timmar om dagen..kanske inte kan kolla sig i spegeln alt kollar sig för mkt i spegeln, då är det ett problem.

Det är en bra start att du kommit hit. här finns andra med liknande problem. vi kan erbjuda dig stöd och det kan vara skönt att prata med andra i samma situation. det vi inte kan erbjuda dig är professionell medicinsk hjälp, ställa diagnos o.d. det måste du komma till en psykolog eller läkare för att få! får jag fråga hur gammal du är? bara så jag vet vart du ska vända dig!

hälsningar mattias

[Anonym]

Jag vet inte om jag tycker att psykisk sjukdom låter så nedvärderande. Bdd ÄR väl en form av psykisk störning/sjukdom och ingenting att skämmas över. Det är lika ok att vara psykiskt sjuk som fysiskt...jag har sedan länge accepterat det är mitt psyke det är fel på och jag kan trots det leva ett fullt "normalt" liv med arbete, vänner, sambo, fritidsintressen...
Kramar, karin

[thereseI]

Jag tycker nog benämningen "psykisk ohälsa" känns bättre trots allt

[Anonym]

Detta måste låta helkonstigt. Mitt fall är nog väldigt speciellt.

Sedan flera månader tillbaka har jag gömt mig för både min familj och mina vänner. Jag har flyttat långt hemifrån för en tid, jag har sökt mig till en ny miljö där jag hoppades trivas bättre. Och otroligt nog så gjorde jag det. Jag vistas numera bland folk (utan smink dessutom) Ibland mår jag riktigt bra till och med. Jag ligger i lumpen sen 6 månader tillbaka. Där är man jämt ful och äcklig och då menar jag riktigt äcklig. Dessutom har man befäl som ständigt skriker och vrålar på en, att man är värdelös och gör allting fel. Inte nog med det... man luktar illa och får ofta stora, feta blåmärken över hela kroppen. Kammofärgen i ansiktet gör även att finnarna ploppar upp titt som tätt.
Detta måste låta som en mardröm för en person med det skönhetsidialet som jag har!?
MEN... faktum är att på detta underbara ställe accepterar alla alla, Ingen är mobbad, alla hjälper varandra, man oroar sig aldrig för vilka kläder man ska ha på sig, man ser sig aldrig i spegeln, man tränar varje dag, man hinner inte grubbla och tänka så mycket på annat än vad som försegår just vid de tillfället, alla ser likadana ut, man har alltid fullt upp, tiden går snabbt, men träffar bara andra militärer. Inga snygga tjejer med fin frisyr, vackra naglar och snygga kläder finns i närheten. Man är kompis och pratar med alla och jag känner mig inte lika tjock bland alla stora grabbar.
Jag trivs och mår ofta bra... sen har man självfallet sina stunder där också. Fast inte alls lika ofta. Man hinner helt enkelt inte.

Men sen kommer vi till det privata livet... så fort jag kommer hem får jag ångest. Lumpen har varit min räddning, då jag hade sora självmordstankar före inrycking. Nu har jag anledning till att gömma mig, jag slipper träffa dom jag älskar mest. Jag undrar hur jag kommer må när jag muckar. Jag är så jävla rädd. Innanför grindarna känner jag mig säker o trygg, utanför är jag deprimerad och ständigt ledsen.

[fuckfejs]

Hej på alla som lider av dysmorfofobi!

Jag fick reda på för 1 år sen vad som var fel med mig och har inte hittat någon hjälp utan man blir bara vidarekopplad i telefon när jag ringer till karolinska sjukhusets psykmottagning gång på gång och min egen psykmottagning där jag bor säger att dem inte har råd att skicka mig till karolinska eftersom det inte är i min kommun, vilket menas att mitt problem inte är tillräckligt allvarligt för att spendera sådana pengar på mig.. :sad:

Hjälp mig vemsomhelst, försöker få kontakt med en person som har dysmorfofobi, känner mig så ensam och vill ha någon att prata med någon som verkligen förstår och tar mig på allvar utan att döma mig och vet hur man ska göra för att få hjälp... :confused:

maila mig stardust__05@hotmail.com

[Malins mamma]

Hej Anonym (överst)!

Du skriver att du gör allt du kan för att få ett perfekt utseende, ändå står du kvar på ruta 1. Det beror på att det inte hjälper mot BDD att göra allting rätt.
Dr C: "Att försöka göra allting precis rätt är ett sätt som effektivt förstärker (förvärrar) BDD.

Att du måste träna, spy efter onyttiga måltider, använda dyra hudkrämer, ånga ditt ansikte osv. är tvångstankar. Om du inte utför dom får du ångest så jag förstår att det är jättesvårt att låta bli. Därför borde gå till nån KBT-kunnig psykolog som kan hjälpa dig så att ångesten över att stå emot tvångstankarna gradvis minskar.

En annan sak som också orsakar dig problem är att du har "förutfattade meningar".
Du tror att du kommer att bli lycklig och allt ska bli bra om du blir snygg och går ner i vikt. Men det är tyvärr inte så.
 
Om du har BDD så spelar det ingen roll hur fin och perfekt du än är. Du kommer hela tiden att leta efter, och finna verkliga eller overkliga defekter. Så länge du har BDD så kommer du att må dåligt över ditt utseende hur du än ser ut.

Du tänker kanske att om du hade det utseende du önskar så skulle du inte ha BDD. Men det skulle du, BDD är en psykisk sjukdom som inte är beroende av hur man ser ut. Det låter kanske konstigt eftersom det mesta rör sig kring ens utseende för den bdd-drabbade, men det är så BDDn fungerar.

Att jämföra sig med andra (till sin egen nackdel) och att skylla motgångar på utseendet är typiska tankar för BDD-drabbade.

För att må bättre behöver du hjälp med att förändra ditt beteende och dina tankar och vanor.
Målet är inte att du ska sluta med alla de beteenden du har, det mesta BDD-drabbade tänker och gör är helt normalt för alla. Skillnaden är att det är ett tvång och att man gör normala saker för ofta, för mycket och för länge.

Alltså, istället för att fortsätta göra allting "rätt" som ändå inte hjälper, så ta kontakt med psykvården, som Mattias föreslog. För att de ska förstå dig är det viktigt att du berättar allt om hur du känner dig och tänker.

Hälsn. Malins mamma

[Malin]

fuckfejs (hm.. känns lite jobbigt att kalla någon för det )

Du hade prenumererat på den här tråden, men eftersom e-mailadressen du uppgav vid din registrering av någon anledning inte funkar hamnar notiserna om att någon har svarat på inlägget i min inkorg. För att rätta till det här så att du kan prenumerera på trådar går du till dina personliga inställningar och ändrar e-mailadressen till en som funkar

Mvh
Malin Sundqvist

[Malins mamma]

Hej Anonym 14 april 21:45:03!

Ja din berättelse är nog väldigt speciell. Jag antar att du är en tjej som gör lumpen? (eftersom du skrev att du är där utan smink).

Du känner dig trygg och trivs där fast du är både osminkad, och smutsig ibland. Du känner alltså att du blir accepterad oberoende av hur du ser ut.
När du är hemma får du ångest och blir deprimerad. Är det för att du tycker att du måste vara snygg och "iordninggjord" för att bli accepterad "utanför grindarna"?

Jag undrar (jag vill att du ska tänka efter), har du nån anledning att tro att din familj och dina vänner skulle vara mer kritiska och fördömande än militärerna? Eller är det endast i dina tankar som livet hemikring verkar hotfullt?
 
Är det alltså verkligheten som är skrämmande eller är det dina tankar om verkligheten som är skrämmande? Jag tror, eftersom du har BDD(?) att det är dina tankar som gör dej rädd för att komma tillbaks till "civilisationen".

Det positiva är att man kan ändra på sina tankar, ja jag vet det är lättare sagt än gjort, men du har ju redan gjort det en gång.
När du började i lumpen antar jag att du tänkte ungefär "det är ingen som bryr sig om hur jag ser ut här, vi har alla fullt upp med det vi måste göra och alla andra är lika ofräscha som jag, jag behöver inte tänka på mitt utseende för det spelar ändå ingen roll hur jag ser ut". (Det här är ett perfekt exempel på vad som händer när man tänker att utseendet inte är så viktigt.)
 
Tänk om du vågade ta risken att vara "den du är" (som du gör när du är i lumpen) även när du är hemma, om du vågade pröva och se vad som händer. Eftersom du har vanan inne tror jag att du har en fördel där, jämfört med om du inte hade varit i lumpen.
 
Du har ju redan upptäckt att du blir accepterad i det militära fast du inte är "perfekt", om du vågar testa samma sak på hemmaplan så tror jag att du kommer att märka att "vanliga" människor är väldigt lik militärerna. Utseendet är bara en del av din  personlighet, inte hela.
Tänk på att även om du själv tänker mycket på ditt utseende betyder inte att andra också gör det.

Annars tycker jag att du kan försöka dra nytta av de saker du har kommit underfund med i lumpen. Tex att om man är sysselsatt med annat och inte har tid med BDD-ritualerna så blir BDDns kraft försvagad.
Du har också fått lära dig (hoppas jag) att inte ta åt dig av allt som befälen skriker om att ni är värdelösa ... (förekommer det fortfarande??) På samma sätt tror jag du kan låta bli att tro på när BDD-tankarna "säger" samma sak.

Jag tror du kommer att vara en mycket starkare och säkrare tjej när du muckar, både fysiskt och psykiskt. Om du fortsätter att ha samma attityd hemma som du har i lumpen tror jag det kommer att gå bra för dej.  

Hälsn. Malins mamma