Malins mamma: Kul att du tycker det!

Pelle: Jo du och jag har ju lite olika syn på det här med mediciner

Men kul med lite meningsskiljaktighet

Jo klart mediciner är ju syntetiska ämnen som tillförs kroppen och kroppen vänjer sig vid att 'få' en viss dos tillförd varje dag. Så visst kan man bli beroende på ett visst sätt. Men till skillnad från bensodiazepiner (lugnande medel), där du kan utveckla ett både psykiskt och fysiskt beroende och utveckla en tolerans, där du gradvis måste öka och öka dosen för att uppnå samma effekt, så saknar 'vanliga' antidepressiva preparat den beroendepotential och toleransutvecklingen som de 'gamla' bensodiazepinerna har. Du känner inte ett 'sug' efter att ta antidepressiva, som med benso efter ett tag. Du blir inte fysiskt beroende med abstinens. Dock kan du ju få både in- och utsättningsbesvär, och de är inte alltid så snälla.
Om jag är rädd? Nej inte så mkt egentligen. Jag är mer rädd för mina tankar och den ångest jag kan få om jag inte tar medicinen. Dock är det ju så att jag inte ens med medicin uppnår total symptomfrihet. Jag har fortfarande en del jobbiga tankar och beteenden, men jag sover iaf bra (för det mesta) och jag råkar inte lika mkt i panik. Jag har fortfarande en hel del saker att jobba med då medicinen inte kan förändra ens personlighet och de saker man varit med om i livet. Det den kan hjälpa med är symtomlindring. Sedan behövs andra insatser också, med psykologisk hjälp och rehabilitering. Jag har nu via mitt försäkringsbolag fått 10 ggr gratis psykologbehandling, vilket jag är glad för. Har bara varit där en gång än så länge, så kan inte säga så mkt än om det. Dock är bdd:n bara ett av mina problem, så det finns mkt att jobba med.
Nej, yoga har jag aldrig provat.
En annan sak; hur ser du på betydelsen att vara attraktiv för att lyckas i livet Bra fråga!
Göran Johansson (kommunalpolitiker i gbg) och Franck Ribéry (fransk VM-fotbollsspelare) t.ex, har ju bägge..kanske ett inte ett helt fördelaktigt utseende..men verkar ju ha lyckats bra ändå, och bägge har ju väldigt offentliga positioner, Så eg borde ju inte utseendet spela så stor roll. Men de klart fotomodeller skulle de kanske inte kunna bli. Vem skulle det förresten?

..inte jag iaf. Sedan får man ju tänka på att de bilder vi ser i fotomagasin är retuscherade osv. Försöker också intala mig själv, men bdd-tankarna och det dåliga självförtroendet gör det inte lätt precis.
På vilket sätt tycker du att du fått fler och fler bevis?
Saken är ju den att..när man har bbd, kan man inte se objektivt eller förlita sig på det man ser i spegeln utan måste kontrollera igen..och igen..och igen. man jmf sig också med andra. man kanske också uppfattar det som att andra kollar på och skrattar åt en..men gör de verkligen det? en gång när jag stod vid busshållplatsen, så var det en tjej, som skrattade..jag uppfattade det först som att hon skrattade åt mig..men jag kollade då i den riktning, som hon skrattade åt och då upptäckte jag att det var en kompis till henne (bakom mig), som hon skrattade åt..det var inte mig!
Så hur korrekt är verkligen våran analys av oss själva och omvärlden? hur tolkar vi den eg? Jag tänkte iaf inte så mkt på mitt utseende innan jag blev sjuk. Jag var nöjd med hur jag såg ut..ja jag kanske inte var ngn fotomodell, men ja..jag dög! Tolkade jag då omvärlden och mig själv rätt..vem vet? ögonen och hjärnan kan spela oss många spratt. bdd
/mattias