Hjälp, så jävla jobbigt! (dagligen)

[Nisse]

hej, hittade detta forum nu, känner igen mej as mkt i det mesta vad alla skriver här. HAr hört redan tidigt i min ålder ända sen jag var typ 8år att mina öron sticker ut som fan är idag 18år, kille. när jag kollar i spegeln kollar jag jämnt hur det sticker ut men visst jag har blivit såradd av det men aldrig haft svårt att vara social o haft kul med riktiga kompisar. men sen nu i puberteten bröt aknen ut. var inte så farligt i början men sedan blev det litesämre och började då precis i gymnasiet. blivit utstött från dom i min klass i 3år nu. tar  examen om 2månader ska bli så jävla skönt att slippa alla dessa typer i klassen. MEn iaf självkänslan har drbbat som fan när jag blev utstött, vet inte om jag har kopplat det till finnarna men är as nere pga av min hud. sen med tiden har jag börjat kolla på min haka och mina öron att de är fel på dem.

Varit deprimerad nu i snart 3år och haft social fobi typ lika långt tid. Grejjen är det att jag alltid förut var glad o social och kunde få polare hur lätt som helst och var omtänksam om andra personer. Kunde sitta o prata o kolla andra i ansiktet hur länge som helst. NU när jag tex drar o tränar eller drar till plugget kan jag inte ens se nån i ögonen typ har skitjobbigt att se nån i familjen oxå i ögonen. tänker bara på hur de kolalr på min hud m.m.  

sen studerar jag alla hur deras miner o reaktioner blir när jag pratar med dem m.m. as jobbigt. har skitsvårt att höra vad dom säger, står bara o tänker hur de kollar på mig.

Haft anorexi, ortorexi , HAR bulimi nu. dessutom jävla svår ångest, gråter typ varje dag. typ min empati har typ försvunnit oxå. men sociala fobin är värst så jävla jobbigt att bara ta tunnelbanan till skolan. sen typ bara sitta o äta i skolmatsalen eller hemma vid middagsbordet är ett jävla helvete. fan ska man vara rätt hela tiden. o alla dessa symtom som huvudvärk, yrsel, sömnproblem, led-muskelvärk orkar inte skirva alla men är många. fan tappat mina framtidsplaner, varför ska man leva så här, är det värt denna lidelse, orka, förut var det kul att vakna upp en ny dag, nu är det ett helvete.

Fan vet inte vad jag ska göra snart. Har försökt att ta livit av mig flera gånger, när morsan hittade mig medvetlös i min säng fick hon panik. Skickade mig sedan till BUP. Varit hos två psykiatriker, går hos den andra nu, men börjar bli för gammal snart.

fan hjälp mig mår så jävla dåligt, hur fan kan det ha blivit såhär.

[nisse]

glömde o säga att suttit isolerad typ hela denna tid oxå inne i mitt rum. sällan ute.

[vinterglas]

Nisse

Jag blev väldigt ledsen av ditt inlägg, du verkar inte ha det bra alls.

Grejjen är det att jag alltid förut var glad o social och kunde få polare hur lätt som helst och var omtänksam om andra personer. Kunde sitta o prata o kolla andra i ansiktet hur länge som helst. NU när jag tex drar o tränar eller drar till plugget kan jag inte ens se nån i ögonen typ har skitjobbigt att se nån i familjen oxå i ögonen. tänker bara på hur de kolalr på min hud m.m.

sen studerar jag alla hur deras miner o reaktioner blir när jag pratar med dem m.m. as jobbigt. har skitsvårt att höra vad dom säger, står bara o tänker hur de kollar på mig.



Kan verkligen inte säga annat än att detta var en precis beskrivning av mig. DEt är vidrigt.

Hjälper det något att gå till psykitrikern då? Eller står allt still, eller till och med blir värre?

Kram Johanna.

[nisse]

Johanna

aa, tycker det är så jävla synd bara, för tiden bara tickar på. Vill leva livet nu. kom ihåg att för typ 3-4 år sen när man var översocial m.m. tänkte jag att när jag blir myndig och går på gymnasium ska jag värkligen njuta o leva livet.

visst varit på krogen några enstaka fall, men varit så jävla jobbigt så att man fått druckit mer, men så klart hjälpte ju inte det så man är tvungen att dra där ifrån. jävla panikångestattacker.

visst det har väl blivit lite bättre. när jag kom till första psykiatriken  tror jag fan inte man kunde må sämre. fan vill aldrig kom ner så långt nere jag var men har skitlångt kvar till ett normalt liv. kan vara skönt ibland att prata ut med honom (psykt.) men ibland tycker jag det blir sämre ibland, går i perioder (alltså har inge manodepressiv). sen dessutom rätt jobbigt att han kolalr på en hela tiden. eller egentligen inte, kul med uppmärksamhet o att en ser o lyssnar på en men har så jävla svårt när folk kollar på mig. börjar blinka med ögonen som fan o rodnar o kan prata bort mig, blir så jävla nervös

ska till han om 1 eller 2 veckor. Han ville att jag skulle börja med antidepressiva. Skulle tänka på det iaf.

Hur gammal i du? hur länge har du haft ditt, hur uppkom det? har du lust o berätta lite, om du vill? sen behöver inte svara men undrar var du bor ungefär, känns om jag är den ende i sthlm om har bdd. visst hört att dom flesta isolerar sig (som mig)

/Niklas

[Anonym]

Hej Nisse.Jag känner igen mig i dina inlägg...Du e inte den enda i Sthlm med Bdd,massor har det.Jag vet att allt är svårt,ett mörker utan ljus...Men ge aldrig upp dina framtidsdrömmar..Kram /Shawna

[vinterglas]

nisse

Låter jobbigt det där med psyk. men jag känner igen det där när folk iakttar en, kul med uppmärksamhet ibland, men oftast vänder jag mig bort, rodnar eller känner mig dum.

Jag fyllde nyss femton och bor i Stockholm (jag kännre igen det där om att det känns som om man är den enda i sthlm).
Mitt fokus är huden, främst i ansiktet men också den överiga kroppen grämer mig. kansk reinte på vintern då den går att dölja, men sommaren rä jobbig.
Jag vet inte riktigt hur länge jag har haft BDD, men mer än ett år skulle jag gissa.
Jag skulle gissa att det "uppkom" när jag verkligen började pilla och lklämma på finnarna och göra mig ful samt jämföra mig med andra.

så som jag minns det, had ejag innan rätt bra sälvförtrpoende och inställningen att utseendet inte spelar så stor roll, och även om det gör det så kommer jag se bättre ut med tiden.
MEn sen så kom det någon vändning, jag vet inte var. men jag tror det var i femman när jag bytte skola (ett halvår tidigare bara för att vara säker på att jag skulle komma in).
Min vardag har varit upp och ner, och jag har väl kanske inte så värst allvarlig bdd som många på forumet har, men det är fortfraande ett problem och tankar som tarupp min tid.
Just nu är jag i en VÄLDIGT bra period, visste inte ens att det kunde vara såhär bra. Och då tänker jag inte så mycket på det, bara kontrollerar varje halvitgmme i spegeln typ., och det kan jag liksom leva med...
men i de sämre peropderna. det är fanimig inte kul. då händer det att jag skolkar för att jag inte vågar mig ut. och då sittter jag bara vid min dator och springer till spegeln hela tiden.
DEt ska också tilläggas att min BDD är kombinerad med skinpicking, vilket förvärrar min situation.
jag vet att sså fort jag inte rört min hud och finnar på ettatg är det acceptabelt tillstånd. annar sär jag avksyvärd.

kram Johanna.