Dans...

[Anonym]

Usch..jag har verkligen förlorat självförtroendet i allt..i allt det jag själv presterar. Som min dans t ex..Jag älskar verkligen att dansa..jag gillar verkligen det..men nu det senaste har mitt självförtroende försämrats enormt i dansen. Jag kan inte koncentrera mig på takten och alla steg ordentligt. Jag tittar bara mest på mig själv i den stora spegeln och jämför mig med alla dom andra som står runt om. Det är mest utseendet jag tittar på när jag dansar, men även hur mycket duktigare dom andra är än mig. Jag känner mig bara så värdelös...inte bra på nånting.
Jag fick massa sådana tankar idag när jag var där, så jag satte mig i ett hörn och tittade på medans dom andra dansade. Jag orkade inte se alla mina fel i utseendet och även i takten och stegen. Känner mig så kass..!! Så tänker jag att om jag hade haft det utseendet jag önskade, då hade jag varit duktigare på dans eftersom jag skulle kunna koncentrera mig mer på det då! Så det är mitt utseende“s fel att jag inte kan koncentrera mig!!
Hur ska man koppla bort alla bdd-tankar när man gör något...någon som har något bra råd?
Och tycker ni att jag ska fortsätta i dansen?? På ett sätt känns det bra för mig(eftersom det är en av få saker som jag oftast klarar att komma iväg till), på det andra sättet känns det dåligt för mig(eftersom det är en stor spegel där och jag börjar jämföra mig med alla andra och kan inte koncentrera mig ordentligt..när jag kommer hem dyker en massa bdd-tankar upp i huvudet pga att jag varit där)
...Jag vet inte själv..just nu känner jag att jag bara vill sluta...men jag älskar ju verkligen att dansa!!!!/Rebecca

[dessanm]

Hej!

Jag tycker absolut inte att du ska sluta.
Att ha någon sysselsättning är ju bra, och jag tror nog att din BDD kanske ändå kan bli hjälpt av att komma iväg på något regelbundet. Försök att kanske stå någonstans där man inte ser spegeln, och om det inte går så kanske du kan berätta för din dans lärare att du har BDD så kanske hon förstår och kan flytta på spegeln eller nåt?

Det är ju ofta man jämnför sig själv med alla runt omkring, och man tycker ju alltid att man är fulare än dom... Men försök att tänka att du e speciell. Ibland brukar jag göra så att jag tänker på att jag faktiskt har en sjukdom, och att jag bär på en hemlighet, och då kan det faktisk kännas lite lättare i sånna situationer. Då blir jag påmind om att jag faktiskt har en förvrängd bild av mig själv.

Försök att stanna kvar på dansen. Det är ju som du sa, en del av dig. Du får gärna skriva till mig om du behöver få ur en massa tankar och frågor...  Lycka till nu!

Mvh
Desire

[jennifer]

Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Jag har hållt på sådär i flera år att stått och jämfört mig med andra och att förringa och göra ned mig själv... det började verkligen tära på mig. Jag beslöt mig för att bokstavligen stirra mig blind bara på mig själv i spegeln (jag utgår ifrån att det är en sådan sal som man inte kan komma undan spegeln och måste ta hjälp av den dessutom så att man gör rätt) ...jag förbjöd mig själv att titta på andra. Efter ett tag började jag få upp mitt förtroende och började titta lite på andra...jag intalade mig själv att alla såg olika ut och SKA göra det, precis som att alla har olika personligheter och det finns ingenting i världen jag kan göra för att se ut som den och den. Jag beslöt mig för att det var upp till mig själv att bygga upp min "kroppstyp"(med det menar jag både inre och yttre-kvalitér t.ex som din dans). Vem vet någon kanske står och tittar på dig och mår dåligt över att de inte ser ut som du? Alla är som snöflingor...helt olika. Koncentrera dig på dansen (lätt att säga) för den kan du styra mer. Vägra låta en sjukdom ta något som du älskar ifrån dig! SLUTA INTE!!!
Hoppas att du mår bättre!

[Anonym]

Hej dessanm och jennifer..
tack för era svar. Jag ska försöka fortsätta för innerst inne tycker jag ju att det är väldigt kul men ibland förstör bddn sådant som man tycker är roligt till att bli tråkigt.
Tyvärr är det ingen spegel som man kan flytta på..utan den sitter på hela rummets långsida och som du sa jennifer, man måste hela tiden kolla in i den för att kunna se så att man gör rätt. Men jag ska försöka att koncentrera mig mer på dansen och försöka att sluta stirra mig blind på mig själv just då iallafall.
Ha det bra! Kram/Rebecca

[Malins mamma]

Hej Rebecca!
 
Jag tänkte bara kommentera en sak som du skrev, att det är ditt utseendes fel att du inte kan koncentrera dig. Det är det inte. Det är BDDns fel att du måste kolla på ditt utseende och att du jämför dig med andra.

En dans-sal är tyvärr en gynnsam miljö för BDDn att plåga dej, stora speglar där du kan se dig själv och många andra att jämföra dig med. Men det är också en gynnsam miljö för dej att vägra lyda och vägra tro på vad dina BDD-tankar "säger". Som du vet vill BDDn förstöra för dej och hindra dig från att ha roligt. Låt den inte göra det.

Vad dansar du, är det balett?
Kan du gå på dansen utan den långa sminkningsritualen innan?

/ Malins mamma

[Anonym]

Hej Malins mamma!
Det är kanske sant det du säger, att det är en gynnsam miljö för mig att vägra lyda och tro på BDD-tankarna. Jag vill ju absolut inte att BDDn ska förstöra och hindra mig från att ha roligt..men det är ju det den oftast gör. Men just dansen känns ändå lite lättare att komma iväg till..Det är bara några gånger jag inte lyckats komma iväg men annars funkar det oftast. Visst har jag sminkningsritualer innan men dom går inte att jämföra med när jag förr t ex skulle iväg till skolan och det tog 6 timmar. När jag ska till dansen, visst hänger jag upp mig på vissa saker och fel i ansiktet då, men mycket hänger på vilka kläder jag har på mig. Jag byter kanske 10 gånger innan jag kan bestämma mig för vad som passar. Det gäller att dom ser bra ut till mitt ansikte, till kroppen osv.

Det som är bra är att min dans börjar sent på kvällen så jag har i stort sätt hela dagen på mig att förbereda mig om jag vill(jag tror inte att jag tål stress när det gäller mitt utseende).
Dessutom kör alltid min pappa mig dit så jag slipper ta bussen för då hade det varit OTROLIGT svårt att komma dit...så det är jag väldigt tacksam för. En fördel till är att det inte ligger i mitt bostadsområde och jag känner ingen som går där(förut gick min kompis där också men hon har slutat nu och det är tråkigt att säga, men det har blivit en aningen lättare efter det. Fastän jag tycker väldigt mycket bra om henne. Det är lite som om dom jag känner och vet saker om får jag allra störst press när det gäller mitt utseende.)
Nej det är inte balett som jag går på utan en dans som kallas music video disco dance..Väldigt kul
Men det är så jobbigt när man ser alla fel i spegeln och alla andra som ser så mycket bättre ut. Jag tänker oftast att om jag nu hade stått och sminkat mig ännu längre idag så kanske jag hade varit nöjd när jag kommit dit och kunnat koncentrera mig mer på dansen.
Och oftast när jag står där och ser hur jag ser ut är det ett bevis på att jag måste sminka mig och stå framför spegeln längre när jag gör andra saker...om du fattar ?!?
Mvh / Rebecca

[Malins mamma]

Hej Rebecca, tack för ditt svar.  

Jo.. jag jag tror att jag förstår hur du menar, att om du står tillräckligt länge framför spegeln och du är absolut helt perfekt sminkad så skulle du vara nöjd och kunna koncentrera dig på dansen.
Men om du tänker efter... skulle det faktiskt bli så? Skulle du verkligen kunna låta bli att kolla hur du ser ut och låta bli att jämföra dig med andra då?
Om det vore så väl så skulle du inte ha BDD.

Att vara perfekt sminkad och ha ett perfekt utseende löser inte problemet. Det kan kännas bra en liten stund men sen kommer tvivlet och du måste kolla igen för att försäkra dig om att det är perfekt men då kommer du säkerligen att upptäcka nåt annat ?fel?.
Du har säkert varit med om detta nångång, det är ett bevis för att det inte hjälper att försöka vara så perfekt som möjligt.

Dr Claiborn skriver (i översättning):

"Att försöka undvika ångest genom att göra saker PRECIS rätt är ett beteende som effektivt förstärker BDDn."

Alltså, ju mer noga du är med att sminka dig helt perfekt, desto värre blir BDDn.

Som BDD-drabbad tycker man att om man skulle ha det utseende man vill ha så skulle allt vara bra, men det är inte så. Om man blir nöjd med en sak så kommer det att dyka upp nåt annat man är missnöjd med. Jag förstår att den insikten kan kännas hopplös. Om det inte hjälper att förbättra sitt utseende vad ska man göra då???

Man kan ju pröva med nåt som hjälper. Om man får bort tanken att utseendet är jätteviktigt så kommer man att kunna se sig själv utan BDD-filter. Då kommer man att upptäcka att man inte alls ser så hemsk ut som man trodde och DÅ Rebecca kan du koncentrera dig på dansen, takten och stegen.

Dr C igen:
"En del i att komma över BDD är att lära sig leva med osäkerhet över hur du ser ut. Om du kan sluta att hela tiden kolla ditt utseende och ta risken att du kanske inte är helt perfekt, och om du beter dig som att det inte spelar nån roll hur du ser ut så kommer dina tankar att följa dina handlingar.
Om du börjar bete dig som att ditt utseende inte är så viktigt så kommer du efter ett tag att verkligen tycka att det inte är så viktigt."

Att övertyga sig om att utseendet inte är viktigt är nog inte så lätt men om man tänker på att det kan ta bort ens BDD-filter så tycker jag att det är värt att göra allt man kan.

LÅTSAS att det inte spelar nån roll hur du ser ut, jaha jag har ett par finnar idag MEN DET GÖR INGENTING, ögonbrynen blev inte så bra MEN DET GÖR INGENTING.

Fundera över om det är nån i dansgruppen som har klagat på hur du dansar och ser ut eller om det är BDD-tankarna som talar om för dig att du är värdelös och sämre än andra.

Hälsn. Malins mamma