Skinpicking... visste inte att det hade ett namn. Jag, min stackare

, har typ "ärvt" det eller vad jag ska säga, kopierat beteendet från mina föräldrar, . Lilly My skrev i en annan tråd att hon ger sig på den minsta orenhet. Jag också. Vad fan beror det på!? När jag väl skadat sig själv ångrar jag mig men då är det försent... det är så dumt och jag har försökt ge mig på problemet teoretiskt

men annars är bästa medicinen solsken, i alla fall för mig. det läker huden (om man inte tar vissa preparat, som bekant, då solen istället förvärrar). att be någon säga åt en när man "pickar" (som man litar på till 100% och som har förmågan att säga det snällt) har också hjälpt mig.
teorier:
* Kontroll. det känns bättre att ha ett ärr som man själv orsakat än en liten, liten orenhet som "växer" i en. kanske nån strävan efter fullständig kontroll över vad andra ser i ens ansikte/övriga kroppen? målet är naturligtvis persikohud, något som fan inte existerar utanför reklampelarna...
* För mig har beteendet blivit meditativt eller stresshämmande på något sätt. Om jag blir orolig eller nervös eller mår dåligt eller behöver tänka på någonting åker händerna dit, kliar, river och klämmer, jag kan skapa fokus på något verkligt och det är "jag" och jag har kontroll över mig själv en kort stund. jag brukar till exempel börja morgonen med att känna över min hud. vad behöver "rättas till?" det blir som en ritual. däremot är jag otroligt slarvig med att raka benen och använda hudkräm... *lol* man är knasig...
* det gör ont att skada sig själv. har funderat över om det kan vara en variant av den känsla som en del får när de skär sig själva med rakblad och flyttar fokus från psykisk smärta till fysisk smärta
hmm hur teoretiskt blev det där? kan dra en dyster anekdot också... när jag fyllde arton (nu är jag 21) hade jag fortfarande ENORMA komplex, för mitt ansikte framförallt, "stor näsa, dålig hy" osv. mina släktingar gav mig iaf en ansiktsbehandling i present. så ful har jag nästan aldrig känt mig och den presentkortet ligger fortfarande oanvänt i nån låda. för mig var det självklart att terapeuten skulle klaga på mitt utseende och oja sig över hur jag såg ut och det var inget jag ville vara med om. kändes, idiotiskt så här i efterhand men iaf, som om det var den slutgiltiga domen från mina släktingar: "du är ful som stryk och borde göra något åt det, kanske det här kan hjälpa". det var bekräftat. jag vet att de såg på mig att det inte kändes bra och de sa "du kan ju ge bort den om du inte vill ha den". hehe. får se om presentkortet fortfarande gäller efter tre år

för nu vågar jag gå dit. jag ÄR ju inte min hur, jag är jag. det som syns är egentligen ett dött lager av celler, om jag inte minns fel...
ida