Lilla Mys berättelse

[Lilla My]

Är en 35-årig tvåbarnsmamma som i andras ögon har allt. Man, två härliga ungar, villa, ett akademiskt yrke, familj, vänner och bekanta. För cirka sex månader sedan fick jag ett urklipp ur en tidning av den terapeut som jag träffat under två års tid. Urklippet handlade om sjuklig utseendefixering och boken "the Broken Mirror fanns omnämnd". Jag beställde boken och sträckläste den från pärm till pärm. Äntligen föll alla bitar på plats. "The Broken Mirror" gav mig ett namn på mitt psykiska tillstånd, dysmorfobi.
För ett par månader sedan började jag att gå i kognitiv terapi hos en psykolog inom öppenpsykatrin. Jag har de senaste tio åren provat olika SSRI-preparat; Seroxat, Efexor och äter idag Fluoxetin. Min fixering handlar om min hy. Jag har sedan tonåren besvärats av lindrig akne. Mitt stora problem är att jag ger mig på minsta orenhet. Jag är med andra ord en "skinpicker". Idag lider jag av de ärr som jag själv har orsakat. Jag upplever mycket sällan att jag känner mig fräsch, trots att jag enligt många andra ser bra ut. I min ögon är jag alltid "hon som har så dålig hy".
Jag upplever starkt att min dysmorfobi hindrar mig från att leva mitt liv fullt ut. Har gott självförtroende, dvs jag vet att jag är duktig på många saker, men otroligt dålig självkänsla. Framför allt påverkar detta mitt och familjens sociala liv. Periodvis är jag mer eller mindre "housebound", dvs jag gömmer mig för omvärlden. På gott och ont pressar jag mig väldigt hårt att inte visa för andra hur dåligt jag mår. Jag pressar mig till att gå till jobbet, att prata med grannar, gå på stan och delta i barnens aktiviteter. Endast ett fåtal människor, min man, min mamma och min syster vet vad mina depressioner beror av. Jag ser mig inte som en ytlig människa och har svårt att förlika mig med att jag är så uppslukad av något så ytligt som mitt utseende.
Söker på detta sätt kontakt med dig som kanske har något att säga mig, fråga mig eller vill dela med dig av dina erfarenheter. Trots att jag idag har ett namn på mitt tillstånd finns det en inre röst som påstår att allt skulle vara bra om jag bara hade fin hy...

[psycho-doll]

Hej på dig Lilla My

Du jag känner så väl igen mig i det du säger. (Ok jag har inte barn, villa, jobb och är inte gift). Men jag har flickvän, katter, lägenhet, en bror, pappa, vänner och är ungefär i samma ålder som dig (31 år). Så jag borde vara lycklig..eller hur? Flera har sagt till mig att "varför är du deprimerad? Du är ju i dina bästa år". Jag undrar själv varför jag är så här Varför håller jag på och slösar bort mitt liv?! Men inga pengar i världen kan göra mig lycklig Den här jäkla BDD:n sabbar hela mitt liv I mitt fall är också huden min BDD-fixering. Tänker också att om bara huden var ok så... (ah du vet själv slutet på meningen)

Japp, man håller upp en fasad utåt, ler i kassan på ICA, försöker överhuvudtaget att verka så 'normal' som möjligt. Man anstränger sig verkligen. Kanske märker folk inget? Men antagligen lurar man bara sig själv i slutändan. Och om nån frågar så säger man att allt är ok eller att man är deprimerad o.d. Dom enda som vet hittills är min flickvän, min pappa och min bror. Jobbigt att alltid behöva 'ljuga' om det.

Jag har också erfarenhet av olika psykmediciner, bla SSRI och neuroleptika. Har nyligen börjat med Anafranil och tar Oxascand vid behov. Tycker du att dom har hjälpt dig? (dina mediciner alltså) Vad bra att du fått en kognitiv psykolog Är också på jakt efter en sådan, men min öppenpsykiatriska mottagning har ingen att erbjuda. Så det blir väl att ta ett lån och betala en privat (eller flytta till grannkommunen för där finns det flera) Hoppas den kognitiva terapin kommer att hjälpa dig. Hör gärna av dig om hur det går!

BDD är en allvarlig psykisk sjukdom och kan resultera i svåra depressioner med ibland tyvärr dödlig utgång. Så den MÅSTE uppmärksammas och bli allmänt känd. Även ibland specialister är den tämligen okänd. Av intresse så frågade jag min psykiater hur ofta han ställt diagnosen under sin yrkesverksamma tid och han svarade- ca 8 ggr. Och han är ändå i 60-65 årsåldern. Så det är ingen vanligt ställd diagnos.

Iaf hjärtligt välkommen ska du va / Mattias

[nackskott]

Hej Lilla My!
jag är också starkt fixerad vid min hy, och känner mig alltid äcklig och ofräsh. Har fått väldigt mycket problem med akne, och medicineras nu med tetracyklin.
Känner som du, det känns alltid som om folk tänker mig som tjejen med äcklig hy.
vågar knappt gå ut och träffa människor.

får du någon hjälp? pratar med någon psykiatriker? hudläkare?
några receptbelagda mediciner mot akne är tetracyklin och Roaccutan. Receptfritt finns Basiron mm.
Men det är viktigt att träffa en hudläkare som bäst kan avgöra vilken slags behandling man kan göra.

Och välkommen hit

[Anonym]

Tack för ditt svar Mattias! Jag tycker egentligen inte att jag har märkt någon större effekt av de mediciner som jag provat. Min psykolog tycker att jag skall byta till Anafranil eftersom mina tvångstankar och tvångshandlingar är starkare än min depression. Har Anafranil hjälpt dig? Vilka eventuella biverkningar har du märkt av?
Jag har nog haft tur som träffat på en psykolog inom öppenvården som tillämpar kognitiv terapi. Jag har tider uppbokade en gång i veckan under hela våren. Det är ju omöjligt att gå så ofta om man skall bekosta terapin själv.
Hoppas du får en Glad Påsk!

[psycho-doll]

Blev lite långt det här men den som vill kan läsa. Finns en liten påskhälsning längst ner också.

Tror det hände nåt med din inloggning där Lilla My- Du blev vad vi kallar Anon Kommer du ihåg om du loggade in på 1:a sidan, innan du skickade? Dvs kunde du se nåt i stil med " inloggad som: ditt namn >>logga ut?

Iaf det var bara en []. Din psykolog (du menar inte din psykiater?) har rek. Anafranil. Den är en äldre medicin med lite mer biverkningar än de nyare SSRI-preparaten. Men jag sade till min psykiater att "jag är beredd att få det lite jobbigt ett tag, bara jag mår bättre sedan". Men det klart det blir dom alldeles för jobbiga, så kanske jag får tänka om. Men jag är beredd att gå rätt så långt den här gången. Är fortfarande inne i biverkningsfasen av behandlingen, dvs jag upplever just nu mer biverkningar än positiva effekter. Startade med en Anafranildos på 75 mg/dygn (1 tbl.) i en vecka, för att sedan öka till 150 mg/dygn (2 tbl.) vecka 2. Stod under v.3 kvar på 150 mg/dygn.

Mina biverkningar hittills:

v.1: Dagen efter 1:a tbl. (dvs dag 2) känt mig illamående. På den 3:e dagen mkt deprimerad. Känt en tomlöshet och meningslöshet. (dock ej suicidal).

v.2: Har inte skrivit någon ant. den veckan. Men jag tror att det var i slutet av veckan jag började svettas mkt i ansiktet främst.

v.3: Gjort följande ant. "svettas som fan i ansiktet" Inte så kul men hanterbart. Typ, man får ha med sig papper el. en trasa om man ska nånstans

Jag ska till läkaren om 3 veckor igen och då hoppas jag att biverkningarna har minskat eller ännu hellre DRAGIT ÅT HELVETE och att dom positiva effekterna har börjat komma.
Så som du kan se, så är det dom vanliga biverkningarna + ngr till. Oops jag glömde nämna trötthet. En vanlig biverkan är också muntorrhet (speciellt när man pratar har jag märkt). Brukar ha med mig x antal muggar vatten när jag skall till psykologen eller läkaren. Plus nånting och torka mig med i ansiktet

Hoppas inte jag har skrämt upp dig helt nu Du behöver ju faktiskt inte få alla biverkningarna. Men ngn biverkan kommer du nog inte undan helt, men det känner ju du antagligen redan till. Jag träffade en läkare på psykakuten förra veckan, var där för att jag var lite nojjig för biverkningrna, men hon lugnade  mig och sade att det är så i början av behandlingen. Hon sade vidare att man kan se det så att- OM MAN KÄNNER AV BIVERKNINGAR SÅ ÄR DET POSITIVT. Det kan betyda att medicinen kommer att fungera som tänkt. Så det är vad jag hoppas på nu. *Medan jag går och svettas som i en bastu* Lyckligtvis går svettningarna i perioder.

Glad påsk på dig och alla andra här på forumet. Vi kan ju höras och se hur många ägg alla ätit

/Mvh Mattias/

[Lilla My]

Glad Påsk på dig också Mattias och givetvis till alla som läser detta!
Det är faktiskt min psykolog jag diskuterat medicinen med. Jag har ännu inte fått någon läkarkontakt på psykmottagningen. Under alla år har jag bara haft kontakt med läkare på vårdcentralen, vilket betyder att det i princip är jag själv som föreslagit min medicinering... Sen är det väl så att jag inte har sagt hela sanningen pga skamkänslor utan mer gett uttryck för att jag är deprimerad.
Kanske ska jag våga prova att byta medicin. Är precis som du beredd att gå långt. Är väl mest orolig för viktökning. I och för sig skit samma - bara jag skulle må bättre... Lilla My

[pelle]

Glad påsk på dig själv Mattias! Du är sannerligen en person som satt positiv fart på det här forumet sedan du började skriva. Alltid kul att läsa dina inlägg! Glöm inte trasan i helgen.

/M.v.h Pelle

[pelle]

Och glad påsk till Er alla andra också! Höll på att glömma det.

/Pelle

[Anonym]

Tur att man är sponsrad av en stor trastillverkare, kan väl säga att namnet börjar på w och slutar med x och att det är det ledande märket med bästa uppsugningsförmåga. Men *sssch* m.a.p. att detta är ett öppet forum

/Mattias/

[psycho-doll]

Tur att man är sponsrad av en stor trastillverkare, kan väl säga att namnet börjar på w och slutar med x och att det är det ledande märket med bästa uppsugningsförmåga. Men *sssch* m.a.p. att detta är ett öppet forum  

/Mattias/

Haha..jag glömde själv logga in, fast jag ^^  förklarade för Lilla My precis detta. Ok försöker igen  

[Malin]

Nämen, vad skådar mitt.. eh.. asymmetriska öga? Är det inte lite smygreklam jag siktar på mitt forum?

heehe.. ja jag vet, jag borde lagt mig för längesen. Jag är så övertrött att jag knappt vet vad jag skriver längre

Nu sova, natti

[Anonym]

Hittade precis in hit, efter att ha läst gårdagens "Metro", tack Mattias!

Visste inte att det fanns ett namn på det som jag har levt med under många år, och att det rentav är en diagnos (på gott och ont).
Jag kände direkt igen mig själv i mycket av det som nämndes i artikeln, plus det jag har tagit del av i era berättelser här på forumet.
Det hela känns oerhört omtumlande, många tankar och känslor rörs upp, men framförallt känner jag lättnad över att äntligen ha fått ett namn på det jag så länge har känt och tampats med varje dag.
Är dock ännu inte riktigt redo att beskriva mig själv och mina problem så här "öppet" ännu.

Det du har skrivit, "lilla My", låter nästan som om jag själv skulle ha beskrivit mitt liv.  Vill du, får du väldigt gärna maila mig!