Hej Nosse!
Jag vet inte hur mycket du har läst här på forumet men det du beskriver stämmer väldigt bra med det jag skrev för ett par veckor sen, jag klistrar in det här:
"Om man säger det väldigt förenklat är det ungefär så här:
Den dagen du kan se dig själv i spegeln och säga (och tro på det du säger): "Jag vet nu att mitt utseende inte alls är så viktigt som jag trodde, därför spelar det ingen roll hur jag ser ut.", den dagen kommer monstret att försvinna.
Tänk på att BDD:n består av två delar:
1. Man ser sig själv som ful.
2. Man tror att ett bra utseende är viktigt.
Det är de två delarna som tillsammans är BDD. Om man tar bort den ena delen så finns inte BDD:n kvar. Då är frågan, vilken del ska man ta bort? Den helt naturliga reaktionen hos BDD-drabbade är att man försöker åtgärda punkt nr 1. Man vill ta bort/ändra på det fula. Isåfall skulle ekvationen bli:
1. Man ser bra ut.
2. Man tror att ett bra utseende är viktigt.
Och då skulle allt vara frid och fröjd, man skulle bli lycklig och glad och inte behöva bry sig om hur man ser ut, man skulle kunna göra det man vill och slippa all ångest och oro.
Funkar det så då? Vad visar erfarenheterna av ens egna försök att få ett bättre utseende? Vad visar erfarenheterna av alla andra BDDares försök att få ett bättre utseende?
I bästa fall kan man vara nöjd och glad ett tag, några sekunder, några minuter, några timmar eller tom någon dag. Men sen är man obönhörligen tillbaka på samma ställe som förut. Och det är just detta som är så bedrägligt. Man försöker om och om igen att få uppleva den stunden igen när man var nöjd med sitt utseende. Om det funkade en gång så måste det funka flera gånger tycker man, och det gör det antagligen också nån gång, men problemet är att det ALDRIG håller i sig nån längre period.
Det beror på att man har kvar punkt nr 2, att man tror att ett bra utseende är viktigt. Och det är denna punkten som gör att hjärnan förvränger det som ögonen ser. Hur bra man än skulle se ut i andras ögon så ser man själv bara ett monster i spegeln och det dumma är att ju mer man anstränger sig för att få ett bra utseende, ju mer man försöker att få reda på hur man ser ut och ju viktigare man tror att ens utseende är desto mer förvrängs den bild man ser av sig själv.
Därför blir svaret på frågan om det funkar att åtgärda den upplevda fulheten för att bli fri från BDD ett NEJ, det funkar inte. I själva verket så blir BDD:n istället värre och värre och svårare att ta sig ur.
Då återstår alltså punkt nummer 2. Att ta reda på om det är sant att ett bra utseende är viktigt. Som BDD-drabbad har man samlat på sig en massa "bevis" för att det faktiskt är jätteviktigt att se bra ut. Man har en viss uppfattning om både sitt eget och andras utseende och vilken betydelse det har. Genom att man endera med hjälp av självhjälpsböcker eller en bra KBT-terapeut testar, ifrågasätter och prövar sina "bevis" kommer man till slut fram till att det inte alls var som man trodde. Visst kan även BDD-fria säga att utseendet är viktigt men det har en helt annan innebörd än vad man tror när man har BDD.
Funkar detta då? Vad visar erfarenheter och forskning från de som har gjort det?
Det visar att det inte är speciellt enkelt. Man får utsätta sig för ångestframkallande grejer, man får öva sig i att tänka helt annorlunda, man måste släppa på det "trygga" och invanda. Men när man har gjort det så är det värt tusenfallt, för det är då man kan känna sig nöjd och glad, man behöver inte bekymra sig om hur man ser ut och man kan göra vad man vill utan att känna ångest och oro över sitt utseende. Och det kanske bästa av allt (som ni ser det nu), det är då som hjärnan slutar att förvränga det som ögat ser och BDD-filtret försvinner. Monstret är borta.
Det slutliga resultatet är alltså att om man kommer underfund med att utseendet inte alls är så viktigt som man tror så försvinner bägge delarna av BDD.
När man vet att utseendet inte är speciellt viktigt spelar det ingen roll längre hur man ser ut och därmed försvinner BDD-filtret, man ser sig inte längre som ful, och om man ändå skulle ha några skavanker (som alla har mer eller mindre) så vet man att det inte har nån betydelse för hur man kan leva sitt liv."
Du har alltså kommit underfund med att den lyckokänsla man kan få efter att ha gjort något för att "förbättra" sitt utseende inte håller i sig nån längre tid. Det funkar helt enkelt inte att permanent bli fri från BDD genom att förbättra utseendet.
Jag tycker att du har kommit till bra insikt i hur sjukdomen fungerar efter bara två veckor. Du börjar förstå att att det du ser är inbillat/kolossalt överdrivet och du inser att det är BDDn som är orsaken till ditt dåligt-mående, inte ditt utseende. Och du har bestämt dig för att söka psykologhjälp, jättebra!! (Du vet väl om att det är KBT-terapi som visat sig fungera mot BDD.)
Du beskrev så målande hur det känns att bli BDD-fri:
Efter jag tog bort plåstren var det som att världen öppnade upp sig för mig på nytt och dimman skingrades och ljus och liv och livsglädje bara strömmade omkring mig! Det var helt underbart!
Tyvärr så var den upplevelsen ett resultat av komponenterna 1: Man ser bra ut. och 2: Man tror att ett bra utseende är viktigt.
Och som du märkte så höll det inte i sig mer än fyra dagar.
Men annars är din upplevelse väldigt likt det som personer som blivit fria från BDD
på riktigt har beskrivit.
Jag hade nyligen en 2veckors period där livet lekte och jag knappt tänkte alls på mitt utseende,
Ja, det är så det är att vara BDD-fri, man tänker knappt alls på sitt utseende. Att det inte höll i sig beror på att du fortfarande tror/tycker att ditt utseende har en stor betydelse för hur du kan leva ditt liv.
Lycka till, du är på helt rätt väg och välkommen hit till forumet!
Mvh Malins mamma
