Framtidsdrömmar och BDD

[SpegelSpegel]

Sitter och försöker plugga men kan inte koncentrera mig och hitta motivation. Alltså, jag vill ingenting med mitt liv! Annat än att få ett utseende jag orkar leva med. Det är jättesvårt att fokusera på studier när jag inte kan se mig själv i en yrkesroll över huvud taget. När jag tänker på framtiden är det bara svart. Jag vantrivs med studentlivet, pressen att prestera och visa fram sig själv, det sociala runt alltihop och att man ska vara så öppen och ut och festa och lära känna nya människor. Jag känner att jag misslyckas och drar mig undan mer och mer men får ändå inget skolarbete gjort. Så fort jag försöker läsa är det något som distraherar och triggar BDD-tankar. Om det står något om utseende någonstans i en text kan det räcka för att jag ska gå till spegeln istället. Och så står jag där och glor och fixar tills jag börjar grina. Känner att jag vill hoppa av men vet inte hur jag ska klara studieskulderna och vet att mina föräldrar skulle bli så besvikna och tycka jag var lat och oansvarig. Man måste ju känna någon mening med vad man gör, annars orkar man inte.

Undrar lite hur ni andra tänker på framtiden, kan ni se er själva någonstans eller är det bara att ändra era utseenden ni kan tänka på? Jag är så övertygad att mitt utseende skulle stå i vägen för mig i allting att jag inte vågar drömma om något.

[Kara]

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Även fast jag är den typen som gör allt för att undvika speglar så upptas större delen av min tid av tankar om mitt utseende. Jag tycker ofta att allt som har med framtiden att göra känns hopplöst. Jag pluggar på högskola, men känner att jag orkar allt mindre. Jag hatar att gå på föreläsningar och hemma får jag inget gjort. Mitt självförtroende är i botten, och jag tycker alltid att mina uppsatser och arbeten inte duger - jag är ju inte bara ful, jag är dum också. Jag tänker ofta på om jag kommer klara av att ha ett vanligt jobb eller inte. Nu kan jag ju välja att inte gå på en föreläsning om jag tycker att det känns alltför jobbigt, men det kommer jag ju inte kunna göra om jag har ett jobb. Fast var skulle jag få jobb förresten, jag är ju för dum och ful för att någon ska vilja anställa mig.

Det jobbigaste är nog att försöka klara av skolan, vilket är väldigt stressigt och ansträngande, samtidigt som man mår dåligt och kämpar för att ändra sättet man tänker på. Man får aldrig tid att "tänka om" och lära sig att må bättre.

[Jamie]

jag ser min framtid rätt bra, vill bli berömd innom bilbyggar/racing kretsen. lika tror jag att jag kan pina mig igenom skolan och få ett jobb, men mycke mer än så är det inte.

jobbigt att du inte ser din framtid...

[Boy_Interrupted]

själv har jag aldrig haft några drömma, hopp eller planer för framtiden. aldrig nånsin. låter kanske hemst, men så e det faktiskt. ja frågar mej varje dag vad jag gör här över huvudtaget... mer missplacerad kan man inte bli.

...ni som har ett mål - go for it! :^)
//mats

[Kara]

Boy_Interrupted

Så tänker jag också ibland, att jag måste ha drömmar och mål. Förut så låste jag upp mig på att mina framtidsdrömmar måste ha med studier och arbete att göra, men eftersom jag aldrig kom på nåt yrke som jag kände mig speciellt intresserad av, och eftersom jag inte vet om jag någonsin kommer må så pass bra att jag kan ha ett vanligt jobb, så har jag börjat tänka att mina mål i livet ska handla om andra saker, t.ex. att träffa någon att älska, att få barn, att bo i ett hus med en stor trädgård att pyssla i och så klart att må bra! För andra människor, som mår bra, så är dom sakerna säkert en självklarhet, men för mig så är det en dröm att få ha det så.

[SpegelSpegel]

Kara, känner igen det där...är så fruktansvärt rädd att folk ska tycka jag är korkad också. Då har jag ju ingenting, både ful och dum - vilken vinnande kombo. Det tråkiga är ju att många tror att jag är lite puckad giochmed att jag är blond och sminkar mig i skolan. Jag märker att en del har en sån attityd till mig och vill gärna visa att jag är mindre bimbo än de flesta i klassen, vilket jag lyckades med i början, fick VG på allt och deltog aktivt i alla diskussioner. Men allt eftersom tiden gått har mina psykiska problem tagit överhand, jag oroar mig, drar mig undan, får aldrig sova och har jämt ont i magen. Känner som sagt ingen som helst motivation och har redan missat en tenta pga att jag mådde så dåligt. Usch, vill inte det här, skulle hellre jobba i en liten hälsokostaffär till exempel, bryr mig inte om karriär och pengar, vill bara ta det lugnt och få läka och gå och påta med något som känns meningsfullt. I min egen takt. Såg att de sålde en hälsokostaffär i grannstaden. Hade jag haft 200 000 hade jag köpt den och kombinerat hälsokost med att sälja hemmagjorda hudkrämer, salvor och tvålar med eteriska oljor för känsliga hudtyper. Jag sitter ju inne med så mycket värdelöst hudvårdsvetande tack vare min sjukliga besatthet av min hud så jag är ju praktiskt taget självutbildad alternativhudterapeut. Vore ju kul om kunskapen kom till användning. Dessutom, ska man sälja hokuspokus och flumgrejer kan det nästan vara en fördel att se ut som en häxa, inger förtroende

Go Jimmy, kul att du har drömmar!

Mats, tråkigt att höra, men känner igen det tankesättet själv, ja, det var ju därför jag startade tråden ju. Är det pga BDD-tankarna du känner så eller är det en sån där vanlig existenskris man kan ha?

[Kara]

SpegelSpegel

vilket jag lyckades med i början, fick VG på allt och deltog aktivt i alla diskussioner. Men allt eftersom tiden gått har mina psykiska problem tagit överhand, jag oroar mig, drar mig undan, får aldrig sova och har jämt ont i magen. Känner som sagt ingen som helst motivation och har redan missat en tenta pga att jag mådde så dåligt.

Så var det för mig med, från att allt gick jättebra så går nu ingenting bra. Jag har också missat tentor pga att jag har mått för dåligt för att plugga eller för dåligt för att gå och skriva tentan. Det är verkligen hemskt och större delen av tiden ser jag ingen väg ut ur det hela. Jag skriver studiescheman och planerar mina dagar, men jag håller mig aldrig till de scheman jag skrivit. Jag funderar på att hoppa av skolan eller i alla fall göra ett studieuppehåll, men jag vet inte vad jag skulle göra istället för att plugga eftersom jag mår för dåligt för att orka med att jobba.

[Anonym]

Kombon BDD och studier måste vara svårt. Kombon BDD, OCD, social fobi och panikångest var pure hell.

[Jamie]

SpegelSpegel
Det är lika med mig i skolan också.
Jag hade utveklingssamtal med min lärare och mamma strax innan jullovet, dom tyckte att jag hade för hög frånvaro och sånt, jag är där så offta och allt men det verkar inte hjälpa nu då dom hotat med att sänka betygen (ligger på vg i 9 av 12 ämmen som vi har, verkstadsämnen och vanliga), värst av allt är att det går bara sämre och sämre nu.

[Boy_Interrupted]

SpegelSpegel

du frågade om det var pga. bddn eller existenskris som jag inte har haft några mål i livet. förmodligen existenskris. men mycket har det ju med att göra att jag aldrig nånsin riktigt lyckats "skaffa" mej ett riktigt självförtroende. när jag var lite o man började funderar på vem man var, och vad man ville, då hade jag fullt upp med att hantera att vara mobbad av en hel skola i princip. ja säger inte: "buhu, se på mej, alla var dumma mot mej i skolan - tyck synd om mej". men så var det, ja lyckades aldrig utveckla egen självkänsla pga. allt detta. jag känner mej helt förlorad. gjort enda sen jag var lite. så himal tråkigt verkligen. har ingen livglädje, tror aldrig jag haft det. för mej spelar det verkligen ingen roll om bussen kör över mej imorgon. det är ju "bara" livet liksom. men så kan man ju inte säga överallt, för folk e ju rädda för döden och att prata hur man känner inför den. ja e mest rädd för livet, döden skrämmer mej inte det minsta.

[SpegelSpegel]

Kara, vill också hoppa av eller ta ett uppehåll, men är räddast för vad mina föräldrar och präktiga släktingar ska säga. Har aldrig haft ett jobb i hela mitt liv, förutom ngt sommarjobb jag fått genom föräldrarna. Vågar inte söka jobb för jag vet att om jag inte fick det skulle jag tro att det var pga mitt utseende. Finns ju såna fall där folk fått nobben därför att arbetsgivaren söker "representativa" anställda. Gud, det är verkligen min skräck.

Jimmy, hade också problem med frånvaro mot slutet av gymnasiet, hade alltid skött mig bra och haft bra betyg innan så lärarna var helt chockade. Var nära att få studiebidraget indraget pga att jag bara låste in mig på toa och grinade eller bröt ihop och gick hem. Orkade inte äta i matsalen bland alla människor heller så det blev oftast att jag stack vid lunchtid.

Boy_interrupted, hoppas verkligen att alla mobbare från skoltiden ligger vakna på nätterna och har svår ångest över vad de gjort. Har själv konstigt nog aldrig blivit direkt mobbad, fast jag var en tjockis när jag var liten och fram till jag började gymnasiet och fick anorexi istället. Hade egen klädstil, sminkade mig aldrig och var ganska "killaktig" till sättet, folk trodde t ex att jag var lesbisk. Borde ju varit den perfekta hackkycklingen, och jag fick många taskiga kommentarer som fastnade, men klarade mig nog ändå mycket genom att vara "klassens clown". Tror däremot jag har ett extremt klent psyke, har ända sedan jag var liten blivit helt förstörd av minsta lilla motgång eller taskiga kommentar. När vi åkte skidor på friluftsdagarna och jag tappade skidorna och ramlade lade jag mig typ vid sidan av spåret och väntade på att frysa ihjäl istället för att fortsätta kämpa. Hade jag blivit mobbad på riktigt tror jag jag hade varit död idag. Men det är så svårt, folk säger "lär dig älska dig själv bla bla bla", men hur? Om man fått sitt självförtroende så söndersmulat från grunden att man knappt känner att man existerar som person och har ett jag. Kan också känna att mitt liv eller min död inte spelar någon särskild roll för mig, men jag vet att det finns andra det spelar roll för. Jag har inte rätt att ta ett barn ifrån mina föräldrar och förstöra deras liv också. Det finns liksom alltid andra som investerar i ens liv, hur ensam man än känner sig och det är för deras skull jag hellre kämpar än ger upp. Och tänk om man har fel då, tänk om man inte är värdelös och hela världen är ond, tänk om man kan bli lycklig, njuta av livet och bli älskad av och oersättlig för en eller flera människor? Tror verkligen att du skulle kunna få ett fantastiskt liv, för det är absolut inget fel på varken ditt utseende eller din personlighet, men de svinen som fått dig att tro det borde däremot gå och slänga sig framför en buss.

[Boy_Interrupted]

tack spegelX2 *s* snällt sagt. tror dock inte mobbarna i skolan ens minns mej. det e det värsta med mobbing tycker ja. de som mobbar går ifrån allt utan minsta påverkar, men de som blivit mobbade kan bli märkta för livet. så jävla sjukt. ibland vill jag bara döda alla mobbarna, men sen tänker önskar ja bara att ja kunda glömma aööt de gjorde o sluta drömma dessa hemsla drömmarna på nätterna osv.. vill inte slösa min energi o tid på dem. vill inte vara bitter, inte pga. dem! men det e ja ändå... hatar det... jaja, ba jag slipper se dem så...

ha're bra alla!
//mats

[Anonym]

förstår att du känner så.... men det finns faktiskt mobbare som ångrar sig när de växer upp (blir torra bakom öronen). vet exempel på en mobbare som valt att bli kamratstödjare senare och verkligen ångrade sig att han mobbade andra. sen tror jag att en del mobbare hade det riktigt svårt och mådde själva dåligt t ex hemma och valde att trycka ner andra för att må bättre själva. tragiskt men sant

[Anonym]

bara för man har det svårt hemma är det ingen anledning att ta ut det på någon annan. Jag har varit mobbad, jag vet hur hemskt det är.

[Anonym]

menade inte att det var en anledning eller orsak att mobba någon, men det kan vara en förklaring. jag blev mobbad hela högstadiet så jag vet också hur det är